Sverige har präglats av många olika väckelse- och förnyelserörelser som vuxit fram under hundratals år, ibland inom den etablerade kyrkan, ibland utanför den etablerade kyrkan.
1600- och 1700-talet präglades av den pietistiska rörelsen, som utvecklades i lite olika riktningar. De så kallade radikalpietisterna på 1700-talet började i praktiken att skapa små friförsamlingar vid sidan om Svenska kyrkan, trots att det var helt illegalt vid den tidpunkten.
Från 1830-talet och framåt växte den stora svenska folkväckelsen fram. Britten George Scott gjorde ett banbrytande arbete i Stockholm under 1830- och 40-talet och lade grunden för det som sedan kom att kallas EFS. Rosenius tog sedan över Scotts arbete i Stockholm. Det var en lågkyrklig och inomkyrklig verksamhet som påverkade stora delar av svenska befolkningen. Rosenius tidning Pietisten var vid den tidpunkten Sveriges mest lästa tidning.
Dåtidens förnyelserörelse splittrades i en baptistisk gren under ledning av Anders Wiberg och en luthersk förnyelserörelse som kom att organiseras inom ramen för EFS. Efter hand gick det inte längre att hålla ihop EFS. Det fanns olika uppfattningar om att bilda församlingar utanför Svenska kyrkan bland annat, och Svenska missionsförbundet bildades 1878. Det blev det mest framgångsrika frikyrkosamfund vi hittills haft i Sverige och man nådde som mest 114 000 medlemmar i 1 650 församlingar. Andra växande rörelser växte fram parallellt som Frälsningsarmén och Metodisterna.
1907 började pingstväckelsen och var från början inte någon specifikt samfund, utan var en förnyelserörelse framförallt inom baptistförsamlingar. Förnyelserörelser närmaste decennierna skedde bland annat inom pingströrelsen, där man särskilt har talat om förnyelserörelsen inom Pingst kring 1950 och Latter-rain – rörelsen, med Citykyrkan i Stockholm som centrum. I början av sextiotalet kom Maranatarörelsen som var ett utflöde från pingströrelsen.
Sent sextiotal och sjuttiotal präglades av karismatiska väckelsen och Jesusrörelsen, som i Sverige blev rörelser inom de befintliga samfunden. I modern tid har det framför allt varit trosrörelsen som har vuxit fram som en distinkt rörelse, man kan även peka på Vineyardrörelsens inflytande.
När vi tittar i backspegeln, vad kan vi lära oss av detta?
Ett märkligt fenomen är att nya rörelser skapar alltid stora konflikter. Den etablerade kristenheten tar avstånd. Så här uttryckte sig de högkyrkliga om EFS på 1850-talet: "Kristus har instiftat kyrkan, men då djävulen ville göra kyrkan riktig skada har han också i vår tid instiftat en anstalt som kallar sig Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Kära åhörare, akta er för den stiftelsen, den kan föra er i fördärvet".
Så har tonläget alltid varit. Mot baptister, mot missionsförbundare, mot pingstvänner, mot trosrörelsen. Vem som hamnar i skottgluggen varierar under tidens gång, men skottgluggen finns hela tiden kvar.
Kan inte vi kristna komma överens om att vara lite mer generösa i vår inställning till nya kristna initiativ? Att inte vara för snabba i att döma, och vara sakliga i bedömningarna, är en bra tumregel. Nya rörelser kan också lära sig av historien, hur man ska bygga upp en långsiktig verksamhet, och hur man undviker att bara bli en liten extrem sekt.
Stefan Swärd
twitter.com/stefansward
