På senare tid har frågan om skolplikt aktualiserats. Inte minst bland de unga politikerna väcker frågan engagemang. Nyligen deklarerade Socialdemokraterna att de ville införa allmän förskola från två års ålder, i stället för dagens tre år. Deras ungdomsförbund, SSU, var inte sena att applådera, men ville gå steget längre och införa skolplikt från tre års ålder. I ett pressmeddelande proklamerar ordförande Gabriel Wikström att "Förskolan är enormt viktig för att ge alla barn möjlighet att nå sin fulla potential. Ju tidigare den resan kan starta, desto bättre". Ju tidigare, desto bättre? "Gå direkt från BB till förskolan, utan att passera hemmet", tycks devisen vara.
Samme Wikström skrev i samma ärende på SvD Brännpunkt, redan när han kandiderade till ordförandeposten. "...att en tidigare skolplikt skulle vara en inskränkning av föräldrarnas valfrihet, är faktiskt en del av syftet med reformen. När så mycket pekar på att förskolan faktiskt bidrar till en bättre utveckling för barnen kan inte samhället låta föräldrar av ideologiska eller andra skäl neka sina barn förskoleverksamhet. Samma argument för skolplikt i grundskolan bör alltså gälla skolplikt i förskolan." (SvD 9 juni 2011)

En inskränkning av föräldrarnas valfrihet är alltså inte bara en olycklig bieffekt. Nej, det är själva syftet. Man häpnar. Föräldrar verkar betraktas som ett nödvändigt ont, som på sin höjd ska ombesörja transporten mellan BB och förskolan. I Europakonventionen, som är svensk lag sedan 1995, är föräldrarna och deras synpunkter emellertid väsentliga. Där talas om att "respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse". Inte heller unga socialister får – hur mycket de än brinner för statlig fostran av andras barn– marginalisera föräldrarna och frånta dem deras ansvar för sina barn.
Mot bakgrund av detta är det välgör­ande när Krist­demokratiska ungdomsförbund­ets ordförande Aron Modig nu lyfter kravet på läroplikt, i stället för skolplikt. För närvarande är det enbart Tyskland – med en skollag från 1938 – och Sverige som har skolplikt. I andra länder är det läroplikt. Den skärpta svenska skollagen, som bland annat kräver "synnerliga skäl" för att bedriva hemundervisning, har fått till följd att ett tiotal familjer lever i politisk exil på Åland. Hot om viten och tal om omhändertaganden av barn gör att många ger upp. Utvecklingen är djupt ovärdig en demokrati.

En läroplikt innebär att fokus flyttas från form till innehåll. Att barnen tillgodogör sig kunskaper blir viktigare än var de tillgodogör sig dem. Föräldrarnas plikt är att se till att deras barn får en fullgod utbildning. I en debattartikel i nättidningen Liv & Rätt hänvisar Aron Modig till två stora studier som visar minst lika goda kunskaper hos hemundervisade barn, som hos andra. Men att utvärdera är förstås viktigt. Han skriver: "Naturligtvis måste kontroller och tester genomföras regelbundet, men endast då hemundervisningen inte fungerar ska eleven ha skolplikt".
Här uppenbaras den ideologiska skiljelinjen. Modig låter staten gripa in då, och endast då, föräldrarna inte fullgör sina plikter. Wikström gör staten till förälder. Det kan vara både skrämmande och uppmuntrande att tänka på att unga politiker en dag kan bli de som får verklig politisk makt.