Siewert Öholm: En fiktiv stat med fiktiv president

Fakta är att det inte finns någon ”palestinsk stat”. Faktum är också att det inte, 2015, finns någon vald palestinsk president. Faktum är att det inte heller, i varje fall i retoriskt folkrättslig mening, finns ett ”palestinskt folk”. Två tredjedelar av Jordaniens befolkning är palestinaaraber. Två miljoner palestinaaraber bor i Gaza. Lika många i det vi idag kallar Västbanken. PLO-grundaren och terrorledaren, Yassir Arafat, skapade den palestinska identiteten och förde den ”palestinska kampen” via mycken blodspillan och brutalitet i terrordåd som kan liknas vid dagens IS-ideologi.

Detta är bakgrunden, som inte kan bestridas med fakta. Den kan ha en del andra nyanser. Det är däremot inte dagens verklighet. Mer än fyra miljoner palestina­araber identifierar sig idag som palestinier och ett palestinskt folk. Men detta folk har aldrig utgjort en stat. Området har varit ockuperat av engelsmännen fram till 1948, då en del frigjordes och bildade staten Israel. Engelsmännen och senare Jordanien ockuperade nuvarande Västbanken. Egypten ockuperade Gaza 1948 och Israel tog kontrollen 1967 till 2005 då Gaza överlämnades till palestinskt självstyre. Den här historien är viktig i synen på vem som ockuperar vem. Likaså att Israel inte ur folkrättslig synvinkel ”ockuperar” Västbanken. Formellt råder vapenstillestånd efter att Israel ”erövrat Västbanken från Jordanien och Golan från Syrien i kriget mot flera arabstater 1967. Därför talar vi om 1967 års gränser. Det är fel och bör kallas 1967 års vapenstilleståndslinjer. Det är dessa ”linjer” som är föremål för fredsförhandlingarna mellan den palestinska myndigheten, läs Abbas, och Israel. Golan har Israel ensidigt annekterat och ser som en del av Israel.

Arafat utropade ensidigt staten Palestina 1988. Han fortsatte sin terrorverksamhet tillsammans med Mahmoud Abbas genom självmordsbombare och tusentals missilangrepp från Gaza mot civilbefolkningen i Israel. 130 stater, mest diktaturer, islamistiska och kommuniststater har erkänt staten Palestina. En av dem är Sverige. Det vill säga den svenska minoritetsregeringen, med cirka 37 procents parlamentarisk förankring, har tagit beslutet mot en överväldigande majoritet, om riksdagen skulle ha röstat.

Palestina är både juridiskt och politiskt en icke-stat. Två inbördes stridande områden, Västbanken och Gaza, gör anspråk på att geografiskt vara staten. På detta landområde hölls 2006 det senaste valet. Mahmoud Abbas valdes då till president fram till 2009. Därefter har Abbas styrt som diktator och envåldshärskare. Vi har alltså att göra med en imaginär stat med oklara landanspråk och en icke vald, men självutnämnd president. Det är så verkligheten ser ut när den svenska regeringen rullar ut den röda mattan för ”presidenten” Abbas.

Man kan och bör ha många tankar och känslor för de palestinaaraber som av sina ledare utsätts både för förtryck, ofrihet och materiell misär. Förtrycket kommer dessutom inifrån och inte från Israel. Korruption av biståndsmedel, mord på oliktänkande, antisemitisk propaganda, shariaformad människosyn, är Mahmoud Abbas personliga ansvar. Alla känner till detta, och det borde inte resultera i huvudlösa och ogenomtänkta beslut av minoritetsregeringen att erkänna en stat och en president som i praktiken inte finns.