Seger som klyscha eller verklighet?

Ibland har jag stött på kristna som med ett litet morrande uttryckt sin aversion för uttrycket "seger". Det var uppenbart att dessa gärna ville gallra ut detta uttryck ur vår vokabulär. Själv har jag för länge sedan skrivit en bok med titeln "Ett liv i seger", så i dessa samtal har jag blivit lite fundersam. De jag mött har ofta en bakgrund i någon väckelserörelse som andra, tredje eller fjärde generationen till pionjärerna och har troligen hört detta uttryck så många gånger att det står dem upp i halsen.
Detta är ett fenomen som kan dyka upp i alla kristna sammanhang. Vad en generation upplever som en viktig erfarenhet blir för nästa en sliten klyscha. Klyschor och slagord tröttnar vi på. De har inte någon genklang i vårt inre och upplevs mest som en grupps interna signalspråk eller ett försök att klä sig i lånta fjädrar.
Jag kan förstå och ha tålamod med en viss aversion emot liknande uttryck. Jag kan också förstå att en del menar att uttrycket associerar till lättvindiga lösningar på svåra problem och en ytlig syn på det andliga livet. Livet är inte bara glättighet, kan man höra. Att säga "Halleluja", för att använda en annan fras, blir det då inte ens tal om.