Se upp med den första statsmakten

Alla seriösa betraktare av samhället i dag inser massmedias makt. Den har i flera årtionden kallats "tredje statsmakten" men är kanske nu i verkligheten "första statsmakten". Många upplever att det just är massmedia som skriver dagens politiska agenda. Politiska partier och organisationer ändrar sig fort, om pressen drar upp ett spår. "Mediedrevet" sköljer bort politiska makthavare, företagsledare med flera. Det tycks som om det är massmedia som bestämmer vilka frågor som för tillfället kraftfullt och målmedvetet ska lyftas fram och vilka frågor som ska tystas ner. Allt inför en medborgarskara, som visst kan säga, att "inte allt är sant som står i tidningarna" men som ändå också samtidigt kan säga "men vi såg det ju på tv". Sveriges radio är enligt en nyligen utförd undersökning den samhällsinstitution som svenskarna har mest förtroende för. Vilket mot denna bakgrund kan synas märkligt.
Historiskt brukar man ibland se Watergateskandalen i början på 1970-talet som en vattendelare när det gällde medias opinionsbildande roll. Tidigare hade massmedia sett det som sin primära uppgift att referera och kommentera inträffade händelser. I och med Watergateskandalen så började massmedia själv "gräva", leta information och därmed skapa nyheter. Denna grävande journalistik skapade opinion, vände opinion och fick en amerikansk president, som två år tidigare vunnit en överlägsen seger i presidentvalet, på fall.

Vilka mekanismer är det då, som avgör vilka frågor som media väljer att lyfta fram? En sådan mekanism kan naturligtvis sökas i de intressen, ideologiska övertygelser och partipolitiska tillhörigheter som de aktiva, "grävande" journalisterna har. Professor Kent Asp gjorde år 2005 en kartläggning av den svenska journalistkåren och kom fram till att två av tre journalister sympatiserade med det rödgröna blocket inom svensk politik. Bland journalister i mellanchefsåldern (45-54 år) var övervikten ännu större: 72 procent rödgröna, 27 procent borgerliga. Motsvarande vänsterövervikt fanns också inom radio/tv och public service. Det är då ganska självklart att en journalistkår med de partipolitiska hemvisten till exempel väljer att presentera en pro-palestinsk och en anti-israelisk inställning i Mellanösternkonflikten, väljer att beskriva George W Bush som en ointelligent amerikansk president och att ohämmat stödja gaykulturen.

Amy Goodman, mottagaren av det alternativa Nobelpriset i år, "Right Livelihood Award", ser en annan problematik med dagens journalistik. Hon påpekar i en DN-debattartikel (7 december) att dagens mediesystem i allt större utsträckning kontrolleras av färre och färre storbolag. Deras kontroll över medierna garanterar att det riktas minimal kritik mot dem i pressen. Massmedia bakbinds därför och kan inte kritisera missförhållanden hos makthavarna eller av makthavarna gynnade organisationer.

Är det en orsak till att det är så lite granskning av vissa fenomen i svenskt samhällsliv? När hörde man till exempel svenska medier genomlysa hur de enorma penningbidragen till palestinaorganisationerna använts? Har någon hört något grävande debattprogram kritisera RFSL? Om massmedia inte vågar det, har den egentligen förverkat rätten till sitt uppdrag. Vem vågar kritisera första statsmakten? Heder åt skådespelaren Mikael Persbrandt som vågade ta en fight med den i ett ärekränkningsmål – och vann. Heder åt ledamoten i socialnämnden i Umeå som stod på sig mot mediedrevet – och vann. Heder åt kristna pressröster, som försöker stå emot i en förljugen medievärld. Historien har gett mycken credit åt enskilda och självuppoffrande krafter som vågat resa sig mot en orättfärdig maktstruktur. Heder också åt den som reser sig mot vår tids orättfärdiga maktstrukturer, där massmedia helt eller delvis är en!

Världen idag
ledarsidan@varldenidag.se