I dag rapporterar vi om att Sverige anmäls till Europarådet, för att vi inte respekterar den resolution om samvetsfrihet som antogs i oktober 2010. Trots att samvetsfriheten är en grundläggande mänsklig rättighet, som finns omnämnd i både FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen, väljer alltså Sverige att nonchalera resolutionen. Det förtjänar kritik. Svidande sådan.
De internationella konventionerna, som ska garantera grundläggande mänskliga rättigheter, växte fram ur ruinerna efter andra världskriget. Utplåningen av sex miljoner judars liv blev en påminnelse om vad mänsklig ondska kan åstadkomma. Detta resulterade i sin tur i en sund skepsis inför den mänskliga naturen. Nazisternas illdåd säger oss att människan är kapabel till brutal ondska och grymhet, all utveckling till trots. Ondskan är tydligen mänsklighetens följeslagare genom historien.
Samvetsfriheten är därför ett uttryck för ödmjukhet. Den påminner oss om att människor kan ta miste. Den låter oss inte glömma att en majoritet kan ha fel, medan en minoritet kan ha rätt. Samvetsfriheten fungerar som en demokratisk skyddsmekanism, där majoriteten bestämmer. Den skyddar individer och minoriteter från politiska majoriteters förtryck. Ingen enda människa ska tvingas att agera mot sitt samvete.
Man kan förstås inte åberopa samvetsfrihet i var och varannan fråga. Den som har samvetsbetänkligheter mot skatteinbetalningar, och särskilt stora sådana, göre sig icke besvär. Nej, men i frågor som är principiellt viktiga och som grundar sig på djupa övertygelser – som rätten till liv – är samvetsfriheten högst relevant. Tillämpningarna i vårt land gäller primärt abort och vid vigsel av samkönade par. I länder som tillämpar aktiv dödshjälp är samvetsfriheten också viktig. Det handlar om frågor som är grundläggande för mänskligheten. Att samvetsfriheten alls finns, bygger på insikten att det finns värden, som inte förändras genom klubbslag i riksdagen eller andra parlamentariska församlingar. Och om de ändå försöker, så måste individer skyddas. Hur? Genom samvetsfrihet.
En viktig sak att notera är att detta inte handlar om att individer ska tillåtas agera i strid med rådande lagstiftning. Det handlar enbart om att det ska vara tillåtet att avstå från att använda ett utrymme i lagstiftningen, till exempel att göra abort. Det är en väsentlig skillnad. Den läkare eller barnmorska som anser att en abort dödar ett oskyldigt liv ska inte tvingas – mot sitt samvete – att utföra densamma.
Att döma av debatten är en anledning till att Sverige inte vill grundlagsfästa samvetsfriheten, eller införa en samvetsklausul i vården, att det riskerar urholka aborträtten. Men är det verkligen så? Nej, knappast. En samvetsklausul tar inte ställning i vare sig abortfrågan, eller någon annan fråga. Tvärtom bygger samvetsfriheten på en respekt för olika uppfattningar i frågeställningar som är etiskt laddade. Samvetsfrihet är således ett uttryck för verklig mångfald och tolerans. Respekt för oliktänkande. Principer som ledande politiker normalt sett håller högt. Men inte här. Ingen ska kunna avstå. Alla ska med.
Man kan fråga sig varför toleransen kastas överbord just här, att samvetsömma barnmorskor och gynekologer betraktas som femtekolonnare. Det är svårt att tänka sig ett scenario, där det i vårt land skulle råda brist på abortläkare och att rätten till abort därför skulle äventyras. Det finns således inga praktiska skäl till att tvinga människor att göra våld på sina samveten. I stället är det frestande att tro att motståndet är grundat i en rädsla för vad som skulle hända om människors samveten respekterades. Om människor skulle lyssna inåt, i stället för att lyssna på majoriteten, skulle de då ändra uppfattning? Men de som genom tvång och förtryck söker uppvisa en rörande samstämmighet i etiskt laddade frågor tar miste. Samveten kan nämligen inte lagstiftas bort.
Att Sverige motarbetar en resolution, som handlar om respekt för mänskliga rättigheter, bygger i sig på en självmotsägelse. Sverige begär i praktiken att Europarådet respekterar "det svenska samvetet" för att utöva samvetsförtryck, men man är inte beredda att själva respektera sina medborgares samveten. Man kräver det man själv inte respekterar. Men det bör förstås inte vara fritt fram för samvetsförtryck. Därför är en anmälan mot Sverige välkommen.
På hemmaplan borde samvetsfriheten vara en självklar stridsfråga för Kristdemokraterna, ett parti med naturrätt och mänsklig ofullkomlighet som ideologiska fundament. Enskilda kristdemokrater höjer rösten, men ännu inte socialminister Göran Hägglund. Nu krävs Sverige på besked. Det tillfället borde Kristdemokraterna ta vara på.
Lukas Berggren