Varför växer inte de frivilliga sociala insatserna och filantropin mer i vår tid? Ett kontroversiellt men tänkvärt svar ger Dan Pallotta, som byggde upp en välgörenhetsorganisation i USA som främst arbetade med att samla in pengar för att bota bröstcancer. Bara under 2002 förmedlade han, netto, mer än en halv miljard kronor till forskningsprojekt och sociala insatser.
Men organisationen tvingades lägga ner sedan medierna "avslöj-at" hur höga omkostnader och hur höga löner organisationen hade. I ett föredrag för TED (årlig tvärvetenskaplig konferens) tog han upp de förvridna och skadliga etiska och moraliska aspekter som styr vårt tänkande kring filantropi: de som samlar in pengar för goda ändamål förväntas själva leva spartanskt.
"Det är helt okej att tjäna pengar på att inte hjälpa medmänniskor. Vill du tjäna 50 miljoner genom att sälja våldsamma videospel till unga, kör hårt, vi sätter dig på omslaget till prestigefulla magasin. Men vill du tjäna en halv miljon för att utrota malaria anses du vara en parasit."

Den moraliska logiken är att varje krona som samlas in ska gå till ändamålet. Varje procent av denna krona som går till marknadsföring, strate-gisk planering och löner till dem som bygger upp en effektiv insamlingskampanj är en förlust.
Men man bör, i stället för till andelen av pengarna som går fram, se till hur mycket man totalt använder till ändamålet. Om en sparsam kampanj samlar in 1 miljoner kronor och 90 procent av beloppet når fram är det naturligtvis bra, men tänk vad mycket större nytta en kampanj som samlar in 500 miljoner kronor gör även om bara 60 procent gick till ändamålet. Då skulle ändå 300 miljoner i stället för 0,9 användas för att bota sjukdomar och bekämpa fattigdom.

Pallotta menar att sociala entreprenörer själva måste få tjäna pengar, annars kommer aldrig de professionella organisationer att bli till som kan skapa stora resurser för välgörande ändamål.
Han menar att det är kalvinismen som ligg-er bakom amerikaners nuvarande tänkande. För att kunna tjäna pengar för egen del, måste man avstå en del till välgörenhet. På det sättet höll man isär viljan att tjäna pengar och viljan att ställa upp på andra. Jag vill mena att denna logik också gäller i Europa. Och den utgör en svår hämsko för filantropin.
Jag kommer att tänka på Margaret Thatchers budskap: att skapa rikedom är inget tecken på girighet – det är vad man gör med sin förmögenhet som avgör. På samma sätt borde vi se till de samlade effekterna av filantropiska insatser, inte till omkostnadernas storlek.