Priderörelsen i allt tydligare konflikt med opinion och verklighet

Prideveckan i Stockholm föregicks i år av det islamistiska terrorattentatet i Berlin. Debatten efter dådet har tyvärr fastnat i identitetspolitik, med Jonas Gardell som tydligaste exempel. I Expressen tog han tillfället att återigen presentera sin sexualetik och politiska hållning, istället för att diskutera det faktiska motivet och hotet: islamismen.  

Det avskyvärda dådet i Berlin förändrar dock inte det faktum att samtidigt som Pride på ytan omfamnas av nästan hela det offentliga Sverige, bär rörelsen samtidigt tecken på att vara i nedgångsfas.

Sommaren i Sverige och västvärlden har de senaste åren alltmer utvecklats till ”Pridesäsongen”. Sådana evenemang berörde tidigare främst storstäderna, men på senare år har arrangemanget förts ut även till mindre kommuner, där de sexfärgade flaggorna varje vecka fraktas runt och förväntas hissas på nya platser.

I rapporterna från landets Prideveckor framträder en aktör som främsta draglok: Svenska kyrkan. En anledning torde vara att den liberaliserade Svenska kyrkan är en av få vid sidan av hbtq-organisationerna som fortfarande tycks fullt redo att backa upp Priderörelsens huvudfrågor. Även om kommuner, regioner och myndigheter ofta har varit aktiva i dessa arrangemang, behöver dessa samtidigt hantera konsekvenserna, och utvärdera frågorna utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Och här tycks vinden vara på väg att vända i mer eftertänksam riktning.

Exemplen som går emot Priderörelsens fokusfrågor är just nu många: Ett är den finländska forskningsstudie om könsdysfori som visar att behovet av psykiatrisk vård ökade markant efter att patienter genomgått behandlingar med hormoner eller kirurgi. Det är nu flera år sedan svensk sjukvård och Socialstyrelsen vände i frågan och blev restriktiva med könsalternerande behandlingar på unga, eftersom riskerna så tydligt överväger eventuella fördelar.

Här i Sverige har JO än en gång slagit fast att Pridekopplade aktiviteter utgör en åsiktsyttring som förskolor och skolor inte har rätt att pressa barn och föräldrar att vara med i. Svensk juridik betraktar alltså inte Pride som en allmän aktion för ”rätten att älska den man vill” och andra vanliga slogans, utan som den opinionsyttring den faktiskt är.

I princip alla grupper i samhället ställer sig bakom principen att ingen ska diskrimineras på grund av kön, läggning eller liknande. Priderörelsen förkunnar dock något större - ett helt filosofiskt system med en ultraindividualistisk syn på individen och hennes relationer. I en demokrati har man rätt att förespråka radikalt normbrytande grundsyn som Prideflaggan förmedlar, men man har lika stor rätt att slippa, eller rentav öppet kritisera den.

I frågan om homosexualitet har den progressiva rörelsen betraktat det som självskrivet att opionionsstödet gradvis kommer att öka till 100 procent. Men i flera länder vänder opinionen nu i motsatt riktning. Stödet för enkönade äktenskap i USA ökade hastigt fram till början av 2020-talet, men har sedan dess sjunkit med drygt fem procent. En ännu hastigare minskning syns i stöd för könsbyten och för homosexuella relationer generellt. Liknande vändningar sker i många länder. Ja, även här i Sverige syns en dramatisk minskning i andelen ungdomar som instämmer i påståendet ”Det är lika naturligt att vara homosexuell som heterosexuell”.

Detta är tydliga trender som sällan speglas i svenska medier, och framför allt inte i de manifestationer där alla partier och även kyrkor förväntas rätta in sig under Prideflaggan.  

I ljuset av allt detta blir det paradoxalt hur denna sexfärgade symbol förväntas dominera varenda stad i landet, samtidigt som rörelsens huvudfrågor och existensberättigade försvagas i andra lager av samhället. Svensk offentlighet skulle göra väl i att lägga tid och resurser på samhällets verkliga problem, istället för att okritiskt bli meddemonstranter för en radikal ideologi som dessutom tycks på väg att förlora slaget mot verkligheten.