Sedan förra sommaren är vår familj småskaliga hönsfarmare. I ett inrett rum i vårt uthus och i hönsgården därutanför lever ett halvdussin fjäderfän, och av sämjan i gruppen att döma tycks de genomleva ett ganska trevligt liv. För våra barn är det lärorikt att få gå ut med matrester och komma tillbaka med dagens äggskörd.

Våra kacklande vänner är dessutom något av en lisa för själen. Om det brusar i omvärlden är det läkande att gå ut och småprata med hönorna, som inte frågar efter vad regeringar och arméer gör.

Häromdagen beslöt vi oss för att göra ett experiment. Vi öppnade en lucka i hönsgården för att se hur hönsen skulle agera om de fick gå ut på vår bakgård. Skulle de riva upp gräsmattan eller sprätta upp växter vi gärna ville behålla? När luckan öppnades var hönorna först ytterst tveksamma inför den större världen. När de väl förstod att inget stängsel fanns i sikte fick de dock fart och rusade euforiskt över gården.

När de väl lugnat ner sig lite övergick de snart till att spatsera runt och småäta. Det var dock tydligt att det var nära tomtgränsen de var mest aktiva. Men vi hade ju stängsel runtom, och hönsen verkade inte göra någon allvarlig åverkan, så vi lämnade dem snart åt sitt öde. Allt var lugn och harmoni. I några timmar. Tills grannen ringde på och undrade varför våra hönor gick runt och pickade i hans trädgård! Så nu sitter de små fjäderfäna åter instängda inne i sin hönsgård, åtminstone tills husse har stärkt upp staketet där de lyckades klämma sig under.

Den här episoden ger en tankeställare kring gränser också i andra sammanhang. Hos såväl människor som höns tycks det finnas en iver att ständigt fortsätta pröva gränserna, hur vida de än är. Vi lever idag också i en kultur som utmålar gränslösheten som det högsta goda.

De första människorna i lustgården hade ett nästintill obegränsat livsrum att utforska. Det var enbart Kunskapens träd på gott och ont som de inte skulle röra. Självfallet var det också just den gränsen som ormen lockade dem att bryta. Och precis som för våra höns blev konsekvenserna att hela lustgården istället gick förlorad.

Den som sätter upp ett staket vet varför det behövs. Den som bryter gränsen inser ofta inte vilka konsekvenserna kan bli om den bryts. Om inga barriärer finns riskerar både människor och hönor att gå vilse, och vi är öppna för angrepp från tjuvar eller vilddjur. Om gränserna är otydliga eller helt saknas tvingas varje generation själva försöka treva sig fram till var de bör gå.

De friaste och mest kärleksfulla människorna formas ofta i harmoniska och omtänksamma miljöer med stabila gränser, samtidigt som det där innanför finns en stor frihet. Ordet "gränsvakt" har en negativ klang, men vår tid behöver fler mogna och kärleksfulla gränsvakter som kan skydda en uppväxande generation från det som vill skada och döda dem.

Ett gott råd i vår rotlösa tid är att lyssna till Guds tilltal genom profeten Jeremia. Lyckan kommer inte genom att bryta alla gränser, utan genom att ta till oss råd om var vägen går: "Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna. Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar."

Per Ewert
Författ­are, föreläsare och samhälls­debattör
ledarsidan@varldenidag.se