Mina rötter ligger i bondens mylla. Ganska djupt nedplöjda, kan tilläggas. I förra veckan tog jag och familjen en kylslagen men fin tidig semestervecka uppe på min släkts gård i Jämtland. Gården byggdes i slutet av 1800-talet av äldste sonen till Nils Larson från Tullus. Nils, som var min farfars farfars far, var på sin tid riksdagsman för bondeståndet. Med tiden nådde hans politiska karriär så långt att han blev talman för sitt stånd, och därmed högste representant för alla Sveriges bönder. Det allra viktigaste beslutet för talmannen Nils var när han den 4 december 1865 kunde klubba igenom avskaffandet av ståndsriksdagen, varmed han också avskaffade sitt eget ämbete.
Nils Larson i Tullus hann också med ett antal andra viktiga ärenden i sin politiska gärning. Han var en av de drivande i avskaffandet av konventikelplakatet, som förbjöd fria grupper att samlas gudstjänst utan närvarande präst, och han arbetade även på andra plan för centrala fri- och rättigheter. Efter ståndsriksdagens avskaffande fick dock bonden Nils politiska bana en törn, när han i en riksdagsdebatt blev så förgrymmad över böndernas tunga skattebörda att han varnade för att det snart kunde kvitta om Sverige hamnade under ryskt styre. Något som fick kung Karl XV att utbrista: "Nu har nog f-n farit i Tullus!". Allt sammantaget fick dock min anfader spela en viktig roll i Sveriges övergång till ett mer demokratiskt land med stärkt frihet för medborgarna.
På vår resa i förra veckan passade jag på att ta med barnen till Talmansgården där Nils Larson hade sitt hem. Det blev dock en aningen nedslående upplevelse. Den storslagna byggnaden hade förfallit en hel del, och den tidigare så vackra tomten var ganska nedgången. Det gav en tankeställare. Även det som en gång varit grandiost förlorar snart i glans när det lämnas utan omsorg.
Hemma på gården där jag själv tillbringat många somrar som liten hade våra barn mycket glädje av djur och natur. Under tiden hittade jag själv i ett skåp i en skrubb en ask som jag inte sett tidigare. Asken var i gråblå kartong, till synes bortglömd sedan många år. När jag öppnade locket visade sig asken innehålla en vackert utformad gammal bok. På ryggen stod orden "Den heliga skrift" inpräntade i guldglänsande bokstäver. Men det var när jag öppnade den stora familjebibeln som jag verkligen hoppade till. På första sidan stod orden "Talmannen Nils Larson", hans persondata, och därefter hans hustru och barnaskara.
Någon gång hade denna familjeklenod uppenbarligen råkat stoppas undan och glömmas bort. Men till skillnad från talmannens boningshus ledde glömskan till att hans familjebibel bevarats lika vacker som då på 1800-talet. Både byggnader och biblar mår nog – precis som det mesta här i livet – bäst av att brukas och vårdas.
Jag fick tillåtelse att ta med familjebibeln hem till oss, där den nu pryder den högtidsplats den förtjänar. Talmannen Nils Larsons framgångsrika livsgärning får på det sättet kommas ihåg och uppskattas. Men det blir också ett tillfälle att hedra det Ord som består också den dag då våra egna hyddor inte längre finns kvar. Det är värt att komma ihåg, också i vår tid.
Per Ewert
redaktionen@varldenidag.se