Något av det förunderliga med ord är att de faktiskt betyder något. Den som tar makten över orden tar också makten över tanken. Allra tydligast blir detta när ett ord ges en dold värdeladdning, utan att vi egent­ligen märker det.

Ordet fobi är ett begrepp från psykiatrin, och syftar på en mental störning i form av en irrationell skräck, som försvårar ett normalt liv. Det språkliga problemet inträffar när detta begrepp, som i grunden uttrycker en psykisk störning, flyttas över till ett helt annat användningsområde. Ord som islamo­fobi och homofobi har använts en längre tid, men då ursprungligen just som psykiatrisk term, uttryckande en irrationell rädsla för islam eller homosexualitet. De senaste decennierna har dock innebörden i dessa begrepp glidit i väg, först till att beteckna en hatisk inställning, till att i dag helt enkelt avse varje form av kritisk synpunkt på ovanstående.

Den här betydelseglidningen blir problematisk, eftersom den ursprungliga betydelsen samtidigt finns kvar i vårt kollektiva bakhuvud – inte minst eftersom det fortfarande är just i den psykiatriska betydelsen vi fortfarande använder begreppet fobi! Kanske är det också därför som vissa opinionsbildare så medvetet hamrat in de här begreppen i folksjälen. De slår nämligen redan på förhand undan benen på all saklig diskussion. Genom att placera granskande synpunkter under fobi-skynket avvisas de samtidigt som irrationella och sjukliga, och behöver därför aldrig bemötas i sak. Smidigt, inte sant? En modern demokrati behöver aldrig förvisa sina kritiker till omskolningsläger. Det räcker att skicka in dem under fobi-skynket. För där vill nämligen ingen stå.

Det verkligt allvarliga med fobiserandet är dock att det hindrar nödvändiga reaktioner mot våld och död. Det senaste årets ohyggliga gärningar från islamistiska extremister bör mötas av ett så kraftfull och unisont motstånd att dessa extrema grupper till slut isoleras och förlorar sin attraktionskraft. Tragiken ligger i att dessa röster ofta har tystats av att någon hållit upp en stoppskylt med ordet islamofobi.

Det måste självfallet vara möjligt för alla – även muslimer – att med kraft motarbeta militant islamism och få sina argument prövade utan att beslås med förklenande etiketter. På samma sätt måste det vara möjligt att hålla religionen islam för helt eller delvis falsk. Det måste också vara möjligt att kritisera muslimska sedvänjor och moraluppfattningar på samma sätt som görs med andra religioner, utan att stämplas med det märkliga uttrycket -fob.

Ett öppet samhälle måste tåla kritik mot varje politisk, filosofisk eller religiös uppfattning. När en saklig kritiker indirekt sjukförklaras, stängs samtidigt det fria samtalet. Ett samhälle som sätter munkavle på den som höjer sin röst mot förtryck, öppnar i stället dörr­arna för destruktiva krafter.

Den här ledartexten är ett allmänt upprop: Låt oss sluta använda ändelsen "fobi" annat än i sitt ursprungliga medicinska sammanhang. Fientlighet, kritik eller frågor bör kallas för vad de är. Varje ståndpunkt bör öppet få framföras för att fritt bemötas i sak. Först då kan pennan besegra svärdet. Först då får vi ett verkligt öppet och fritt samhälle.

Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se