Valet av ny ärkebiskop har föregåtts av intensiv debatt om kristen tro. En av frågorna till ärkebiskopskandidaterna handlade om ifall Jesus ger en bättre bild av Gud än Muhammed. Mumlandet till svar tvingade Antje Jackélen till ett förtydligande som finns på Svenska kyrkans hemsida: Vi och "de andra" – ett kristet perspektiv.
Problemet är att det som förtydligas är otydligheten.

För det första psykologiseras frågeställningen: "Frågorna om Jesus Kristus skapar oro. De rör vid vår identitet som kristna och behöver hanteras med omsorg". Men frågorna är inte främst psykologiska och relaterade till känslor; de är principiella. De handlar om vad som är sant. Som Jackélen själv säger: Religionsteologi "är en av vår tids viktigaste teologiska frågor". Sådana frågor kan inte besvaras med hänvisning till vårt individuella känsloläge.

För det andra förenklas frågeställningen – trots att det just är förenklingar som Jackélen vänder sig emot. Om vi är trygga i vår egen tradition, menar hon, "handlar mötet inte om synkretism eller religionssammanblandning utan om ömsesidigt berikande". Hon nämner två alternativ – sammanblandning eller berikande – men ignorerar den tredje möjligheten: konflikt. Alltså att religionerna hävdar varandras uteslutande sanningar.
Detta blir tydligt när Jackélen några rader längre ner beskriver kristen tro: " Jesus Kristus är Guds son och därigenom helt och fullt Guds sanna uppenbarelse." I vilken mening är det påståendet berikande för en muslim? I verkligheten är det en olöslig konfliktpunkt. Islam hävdar med emfas att Allah inte har någon son.

För det tredje blandas olika frågeställningar. Jackélen talar om att "människor som inte känner till Jesus Kristus också kan ha erfarenheter av Gud" och att det kan öppna vägar till frälsning vid sidan om Jesus. Men erfarenhet av det gudomliga är inte nödvändigtvis detsamma som frälsning. Paulus hänvisar i Aten till åhörarnas erfarenhet av Gud, men kallar dem ändå till omvändelse och tro på Jesus.

För det fjärde fördunklas sanningsbegreppet. Jackélen gillar inte "den enda sanningen" och säger att det "rimmar dåligt med grundtextens ord för sanning – grekiskans aletheia handlar om avslöjad verklighet. Och verkligheten är alltid komplex." Men att verkligheten alltid är komplex ingår inte alls i grekiskans ord för sanning. Det är en postmodern inläsning som Jackélen gör.
Förhållandet mellan kristen tro och andra religioner tillhör de stora frågorna. De behöver diskuteras med större precision; ett samtal jag hoppas vi kan fortsätta.