Den senaste veckan har vi ägnat abortfrågan särskild uppmärksamhet. Vår ledarskribent, Stefan Swärd, som har skrivit sin doktorsavhandling på temat svensk abortlag, har i fyra artiklar på Tro & Liv nogsamt redogjort för frågan ur flera perspektiv: bibliskt, kyrkohistoriskt, historiskt-politiskt, lagstiftningsmässigt. En grundlig genomgång. I dag belyser vi även frågan på nyhetsplats.
Man kan konstatera att kristenheten är splittrad i frågan, åtminstone i det uttalade stödet för de ofödda. Vår genomlysning har visat att det aldrig har varit så tidigare i kristenhetens historia. Bibeln är mycket tydlig i sitt stöd för det ofödda livet. Kyrko­historiens ledare har varit tydliga livs­bejakare och abortmotståndare. Men här i Sverige har stora delar av kristenheten tystnat i sitt försvar för de ofödda.
Den rannsakande frågan måste ställas. Är vi tysta på grund av att vi har ändrat uppfattning, eller är vi tysta på grund av att vi inte orkar tala? Här finns det olika hållningar. Men den kristenhet som har ändrat uppfattning har ett ansvar att förklara hur man kan ändra sig, trots Bibelns och kyrkohistoriens samfällda stöd för de ofödda. En ny syn på det tidiga livets okränkbarhet kräver sina förklaringar.

Många har kanske inte ändrat uppfattning, men man tycker att priset för att höja rösten är för högt att betala. Kanske tycker vi att andra frågor är viktigare och att ett hårdnackat abortmotstånd skapar onödiga låsningar i vår längtan att komma i kontakt med människor. Kanske vill vi inte riskera att skuldbelägga de många kvinnor som har gjort abort. Kanske vill vi inte framstå som bakåtsträvande. Förklaringarna kan förstås vara olika, men förenas i en rädsla eller ovilja i att tala för dem som ingen röst har.
Både den som har bytt uppfattning och den som inte vill tala för sin uppfattning behöver emellertid svara på en viktig fråga. Nämligen; vad är det som abort­eras? Är det en människa, eller är det någonting annat? Vi måste orka ställa den frågan. Om det är något annat än en människa, då är abort oproblematiskt. Men om det är en människa, så är en abort inget annat än ett dödande av en oskyldig människa. Detta är en jobbig sanning i så fall, som dessutom riskerar att skapa skuld och skam hos många människor.

Men vad är alternativet? Att undanhålla sanningen och ropa ut "allt är väl"? Det vore ett svek. Dels mot alla kvinnor som brottas med skuld och skam efter en abort och som behöver vårt stöd, inte minst i själavård. Men det är också ett svek mot den ofödda människa som kunde ha räddats genom att vi talade. Vår tystnad blir människors död. Att någon vågar tala räddar liv. Om detta finns det många vittnesbörd. Undanhållandet av information om vad det är som aborteras, skördar i stället många liv varje år. Många unga kvinnor tror att deras barn bara är en cellklump, eftersom det har varit budskapet under lång tid. När de sedan, efter genomförd abort, får information om att det var en liten människa, och inte alls någon cellklump, kommer sorgen, skulden och skammen.

Om det är en människa som dödas vid en abort, är det också naturligt att känna skuld. Då behöver vi förstås hantera den skulden i själavård. Men vi kan inte förhindra skuldkänslor genom att ge oriktig information. Och både biologin och Bibeln ger stöd för uppfattningen att det är en människa som aborteras. Vad är det annars? Genom att tala och ge information om att det är små människor som aborteras kan vi också förhindra att fler aborter görs. Så vi får inte tystna. Den som vet har ett ansvar att också tala.
Skulden och skammen då? Det finns bara en som kan förlåta synd och upprätta en människa – Jesus Kristus. Hos honom finns verklig förlåtelse, för all synd. Endast så kan skulden avlägsnas och människor bli verkligt fria.