Nobelprisets konsekvenser

I dag får EU sitt fredspris i Oslo. Om detta kan man och ska man tycka mycket. Den norska kommittén som utser pristagare har åtskilliga gånger mött kritik för sina val. Att Mahatma Gandhi, en av världens mest kända förespråkare för icke-våld, aldrig fick priset trots flera nomineringar har man nog ångrat. När man gav fredspriset till Al Gore för hans engagemang i klimatfrågan möttes man av väldig kritik för att ha frångått Nobels vilja. Priserna till den då nyvalde Barack Obama (för det man hoppades att han skulle göra) och Yassir Arafat har också mött internationell kritik.
Ändå är frågan om valet av årets fredspristagare tidigare mötts av en sådan skepsis, speciellt i Norge och Nordeuropa. Partiledaren för Kristelig Folkeparti hoppades på den koptiska nunnan Maggie Gobran, för hennes imponerande hjälparbete bland de allra fattigaste i Egypten. Övriga norska partiledare lyfte i första hand upp människorättsaktivister i Ryssland och andra oroszoner i världen.
Ändå blev det EU som fick priset för att "i sex decennier medverkat till utvecklingen av fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa."
Man ska inte blunda för de positiva effekter som uppnåtts av det samarbete som blivit följden av EU:s arbete. Man ska inte heller blunda för de konsekvenser som valet av pristagare nu får i Europa, då EU-presidenten Barroso varit tydlig med att "fredspris-kommittén sänder en viktig signal till Europa: att EU är väldigt värdefullt, att vi ska uppskatta unionen".  Att priset anses ha förtjänats på gamla meriter leder ändå till att man tänker använda priset för något helt annat.