Medan väst tittar på kan 8,5 miljoner ukrainare ha berövats sitt eget land

Med lögnen som metod vill ryske envåldshärskaren Vladimir Putin fortsatt försöka rulla tillbaka den utveckling som för 30 år sedan, i december 1991, ledde till den kommunistiska, ateistiska, ryskdominerade enpartistaten och diktaturen Sovjetunionens upplösning, den stora förändring som gav friheten åter till ett stort antal ockuperade folk.

Hit hör bland annat våra baltiska grannar esterna, letterna och litauerna efter 45 års sovjetrysk militärockupation, men även ukrainarna, georgierna och armenierna efter dryga 70 år räknat från deras några år korta självständigheter efter den ryska kommunistiska statskuppen 1917.

Putins rötter återfinns i tänkandet inom den i ryska säkerhetspolisen KGB. Som anställd där var han under 1980-talet utplacerad i det kommunistiska och sovjetkontrollerade Östtyskland/DDR, därmed högst sannolikt delaktig och ansvarig för många utstuderade intriger, dåd och mystiska försvinnanden riktade mot oppositionella demokratiföreträdare.

Om alltså Jeltsin med Sovjetunionens upplösning därmed avvecklade vad som i realiteten var en ryskkommunistisk ockupationen av ett stort antal grannfolk accepterades aldrig denna utveckling av efterträdaren Putin, något som gör detta maktskifte nyårsafton 1999 så märkligt.

I ett uppmärksammat uttalande år 2005, skildrade just Putin sovjetsystemets upplösning i termer av att ”Sovjetunionens kollaps var en av århundradets stora geopolitiska katastrofer”. Det vi ser Putin med militärmakt göra nu är att återställa vad han kan, medan hans tid ännu är.

Under måndagskvällen erkände envåldshärskaren Putin de sedan 2014 av ryskseparatister ockuperade områdena i provinserna Luhansk och Donetsk i sydöstra Ukraina som egna ”självständiga stater”. Några timmar senare meddelade samme Putin att ”ryska fredsbevarande trupper” skulle gå in i de han precis innan deklarerade som ”självständiga staterna”.

Motiven, enligt självhärskaren i maktborgen Kreml i Moskva, beskrevs i påhittade termer av att staten Ukraina står för ”en etnisk resning” av ryssar i de aktuella områdena, samma Ukraina som alltså sedan åtta år tillbaka sett just dessa delar av sitt territorium ockuperat av den ryske grannen – utöver ockupationen och annekteringen av Krimhalvön med dess två miljoner invånare år 2014.

De ryskseparatistiska folkrepublikerna Donetsk och Luhansk utgör i dag, innan de ryska ”fredsbevarande trupperna” på Putins order satts in natten mot tisdagen, ungefär en tredjedel av de ukrainska provinserna (oblast) Donetsk och Luhansk. Tillsammans har de två provinserna i sin helhet närmare 6,5 miljoner invånare och motsvarar till ytan Småland och Dalarna ihop.

Medan västvärlden fortsatt tittar på – och Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) säger att ”vi är ännu inte där” om att sätta in ens ekonomiska sanktioner mot Putin-regimen i Ryssland – kan alltså i praktiken 8,5 miljoner ukrainare, på Krim och i provinserna Luhansk och Donetsk, alltså berövats sitt eget land.

Ovanpå detta kan läggas något som påminner om de tyska nationalsocialisternas Adolf Hitlers så kallade ”anslutning” (Anschluss på tyska), militära annektering, av grannlandet Österrike den 12 mars 1938: de 30.000 ryska trupper som gått in i Belarus (tidigare Vitryssland).

Putin är väl medveten om att rysk militär kan stanna där hur länge han så önskar, ja, för gott. I Minsk inser nämligen Belarus ökände och impopuläre diktator sedan 1994, Aleksandr Lukasjenko, som krossat demokratiresningen där 2020-2021 med grymt våld, att hans tid vid makten helt är upp till Putins nåder.