Katolska domkyrkan i Stockholm vanhelgades under pågående mässfirande förra veckan av tre feminister i aktivistgruppen Femen. En internationell rörelse, som tidigare bland annat har ägnat sig åt att såga ner tre kors i Nederländerna. Kravet den här gången, från de tre barbröstade kvinnorna som störde den pågående gudstjänsten, gällde att katolska kyrkan borde överge den kristna hållningen om det ofödda barnets skyddsvärde och rätt till sitt liv. Bakgrunden till aktionen är de restriktioner i abortlagen som den spanska regeringen inför.
Tilltaget från Femen är förstås tacksamt, och något som kvällspressen snabbt hakar på. Bilder med en medelålders, manlig präst som släpar ut en "stackars" halvnaken kvinna, som "bara" strider för kvinnors rätt till sina kroppar, det säljer. Elisabeth Ohlson Wallin, som tycks se som sitt livskall att förnedra både den kristna tron och troende kristna, var den som "råkade" vara med som fotograf vid aktionen. Det är föga förvånande. Hon är mest känd för utställningen "Ecce Homo", där Jesus bland annat framställdes i erotiska situationer med andra män. En av aktivisterna säger till Aftonbladet: "En man höll för munnen på mig och sedan tog han struptag runt om halsen så att jag inte fick luft."
En bild fångar förstås skickligt hur en präst håller handen för munnen för att hindra aktivisten från att störa gudstjänsten. En annan visar hur han tar henne om halsen för att föra ut henne ur kyrkan. Medias bild blir därmed att prästen är förövare och feminist-aktivisten är offer. Och aktivisten har därmed befäst bilden av katolska kyrkan som förtryckare av kvinnan. Uppdraget slutfört.
Men är bilden sann? Om någon stormar in i en kyrka under pågående gudstjänst och klär av sig, är det då inte aktivisten som våldför sig på gudstjänstbesökarna? Är det inte respektlöst att göra så? De flesta människor – troende som icke-troende – har en grundläggande respekt för människors tro och kyrkorummet. Man beter sig inte hur som helst i en kyrka, det respekterar de flesta. Om inte i respekt för den Gud man inte tror på, så åtminstone i respekt för andra människor som tror på Gud.
Respekt är inte ett honnörsord för extrem-feministerna. Däremot kräver de respekt från sina offer. Nämnda aktivist säger nämligen sedan: "Jag tycker inte de har rätt att bli så arga". Så först kränker man många troendes mest heliga stund – nattvarden. Sedan kräver man sina offers återhållsamma reaktioner. Och faktum är att den katolske biskopen Anders Arborelius har varit väldigt återhållsam och förlåtande i sina reaktioner. Det är bra.
Men omgivningen borde reagera mer kraftfullt, inte minst andra feminister. Dessvärre har det varit ganska tyst. Kanske i vissa fall för att inte ge aktivisterna mer uppmärksamhet. Men kanske borde en och annan offentlig person ha trätt fram och fördömt tilltaget. Hade inte grundfrågan – den om aborträtten – varit så kontroversiell hade förmodligen fler talat. För ponera det omvända scenariot, att abortmotståndare hade stormat valfritt sammanhang. Då hade sympatierna i kvällspressen knappast varit till aktivisternas fördel.
Frågan handlar om mer än aborter. Den handlar om respekten för troende människor och deras rätt till tro. Om religionsfrihet. Men förstås också om rätten till en avvikande uppfattning i abortfrågan. Om åsikts- och yttrandefrihet. Glädjande nog har Sveriges kristna råd genom Karin Wiborn tagit avstånd från aktionen, genom ett öppet brev till den katolske biskopen Anders Arborelius. Det förtjänar beröm.
Lukas Berggren
twitter.com/lukasberggren