När Marcus Birro nämnde helvetet i en tidningskrönika fick han en storm emot sig, från kristna. Alltså, sådana som uppenbarligen inte tror på helvetet. Intressant! Inte minst med tanke på att Bibeln, Jesus, Paulus och kyrkan i alla sekler förkunnat både himlens och helvetets existens och faran med att vår själ kan gå förlorad. Något som delar av svensk modern frikyrklighet verkar bry sig föga om.
Detta pekar på en något skrämmande tendens, nämligen att negligera vad Bibeln egentligen säger. Antingen av okunnighet eller av klåda, vill man fingra på och ändra på allt så att det stämmer med våra redan bestämda uppfattningar. Frågan är om inte okunnigheten i Bibeln och de grundläggande kristna dogmerna börjar bli skrämmande hög ibland oss. Ett av skälen för det, är nog rent ointresse bland kristna. Man är helt enkelt inte intresserad av sådant som inte omedelbart kan användas praktiskt eller är lättillgängligt och underhållande.
Så vad göra? Jag tror vi måste hjälpa varandra att ändra våra vanor. Ingen, allra minst min själ, gynnas av att jag stressar mig fram genom livet. Ingen, allra minst mina barn, gynnas av att familjen aldrig kommer samman och läser Bibeln tillsammans. Ingen, allra minst medlemmarna i våra församlingar, växer andligen om man aldrig är engagerad i någon form av bibelstudium, offentligt eller i små grupper. Ingen gynnas av att ha en Bibel, eller fem, i bokhyllan, om man inte läser regelbundet i den.
Det är inte så att vi inte längre kan läsa i Sverige. Tvärtom, det läses mer än någonsin. På nätet. Många kristna är otroligt duktigt uppdaterade på det mesta i tillvaron, utom kanske just Mose, David, Jesaja, Daniel, Paulus och Jesus. Ska det då verkligen vara nödvändigt att känna till vad Paulus egentligen talar om i alla sina brev? Måste jag veta vad Bergspredikan egentligen handlar om? Citera alla tio Guds bud!? Det låter väldigt gammaldags. Är det inte lagiskt? Och förresten är det ju "väckelse" som vi ska hålla på med, eller? Det finns nog en risk att aktiviteter och slagord tar över och skapar känslan av tillfredsställelse. Ungefär som godis ger en konstgjord känsla av mättnad, men egentligen bara tar bort den egentliga aptiten.
Bibeln är inte en helt lätt bok. Det ska den inte vara. Den är ett livsprojekt, både individuellt och kollektivt. Den är ett helt bergsmassiv att bestiga, en kontinent att upptäcka. När man läst den hela livet är den fortfarande oupptäckt och lockar till ständigt nya upptäcktsfärder. Den mättar min själ som inget annat och den styrker min invärtes människa och är ett ljus på min stig, ett Andens svärd i min andliga strid i vardagen.
Risken är, i vår stressade tid, att vi bara tar ett ord i farten. Visst, bättre än inget, men knappast det sätt aposteln Paulus läste Skrifterna. Han uppmanade oss att leva i dem, rotas i dem och att låta Kristi ord rikligen bo ibland oss. Med andra ord, att ta varje tillfälle, personligt, i små grupper, i gudstjänsterna, i det offentliga, att leva i Skrifterna, i apostlarnas undervisning.
Vi utsätts dagligen för en otroligt stark mediepåverkan men det är faktiskt vi själva som ska reglera flödet. Det är där prioriteringarna kommer in. Annars kan vi får vara med om det en vän upplevde i en kyrka för ett tag sedan. Han sa att han skulle åka till Efesus i Turkiet, och fick svaret: "Hm, det namnet klingar bekant på något sätt..."
