I förra veckan nådde vågen av människor på flykt till EU en ny nivå i Grekland, 65 000 på en vecka. Samtidigt står Turkiet allt mer ostadigt och enorma frågetecken omger Moskvas mål i Ukraina och Syrien. Vilka beslut tas i Stockholm på grund av detta ytterst allvarliga läge?

Borde det inte vara rätt självklart att stora problem kräver stora beslut? Ett barn kan räkna ut det, men frågan är hur många svenska politiker som kan det.
Man kan tycka att en siffra som 65 000 flyktingar på en enda vecka, och turkars rädsla för att deras land ska bli ett nytt Irak eller Syrien, borde vara så starka varningsklockor att svenska politiker och större medier lade partipolitiskt käbbel åt sidan och insåg att det är allvar nu. Tyvärr finns just nu inte mycket som tyder på det.

Det fanns tydliga tecken inför några av de senaste årens allvarligaste händelser, exempelvis inför Rysslands krig mot Georgien 2008 och Ukraina 2014. Men dessa tecken gavs i Sverige nästan ingen uppmärksamhet, och när trupperna väl korsade gränserna blev reaktionen här till syvende och sist mest "bäst att inte kalla det för krig" och "hoppas det går över".

Men ett land kan inte styras med en strategi vars kärna är "hoppas det går över". Jag vill gärna tro att några svenska politiker rätt snart inser detta. Några logiska steg efter det borde vara att tydliggöra för svenska folket att det inte finns vare sig tid eller pengar för käbbel, det är tid att:

• Bilda samlingsregering, så bred som möjligt. Markerar direkt allvaret för alla och envar samt stabiliserar ekonomin.

• På alla sätt, inte minst genom EU och FN, agera för både humanitära och militära aktioner (utan militära insatser hade Bosnienkriget inte kunnat stoppas) som ser till pudelns kärna – och det är att stoppa de krig som gjort miljoner vanliga människor till flyktingar och hotar ännu fler. Med tre ord: Krigen måste stoppas.

• Vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa fungerande vård, försvar, polis och skola.

• Visa genuint ledarskap och föregå med gott exempel. Till exempel, om inte riksdag och regering förmår att snabbt sänka sina löner till förmån för olika krisåtgärder, så borde de utan minsta lagändring kunna skänka bort en fjärdedel av de fina lönerna.

Men har vi icke-politiker inget ansvar då? Jo, absolut – och jag tror det är viktigt för våra politiker att börja påminna om det också, och då även förutsätta att det finns många ute i samhället som är både villiga och kompetenta att göra olika extrainsatser för allas vårt bästa.

Tänker konkret på att det inte var många år sedan den frivilliga beredskapspolisen lades ner. Regeringen borde säga till de före detta beredskapspoliserna: Förlåt, ni behövs. Många, särskilt med poliskontakter, förstår nämligen redan hur allvarligt läget är.

Lars Gyllenhaal
författare och bloggare
ledarsidan@varldenidag.se