Knutby är en lärdom för hela kristenheten

Då är Knutby på agendan igen. Denna pingstförsamling i östra Uppland lyckades med att bli en av Sveriges mest (ö)kända församlingar. Det unika har nu inträffat att före detta församlingsmedlemmar har polisanmält sina före detta församlingsledare, där domstolen nu ska pröva ärendena.

Tidningen Dagen har föreslagit att Pingströrelsen ska tillsätta en haverikommission. Det har bestämt avvisats av Daniel Alm, ledare för Pingst Sverige, som tycker att frågan tillräckligt har diskuterats, utretts och utvärderats.

Man kan ha förståelse för Alms synpunkter; för pingströrelsen är detta ett trauma man har lagt bakom sig. Det är också viktigt att komma ihåg att Knutby inte var en vanlig pingstförsamling; det var den bara i formell mening. Det är inte rättvist att pingströrelsen ensamt har fått bära all badwill som Knutbyförsamlingen har skapat.

Församlingen lockade unga kristna från en rad olika kristna sammanhang under sent 90-tal och början av 00-talet. Med all sannolikhet var det längtan efter ett fördjupat andligt liv och en mer vardagsnära kristen gemenskap som lockade. Det var en tydlig karismatisk församling, där något uppenbarligen gick snett när det gäller ledarskap och undervisning.

Som kristna i allmänhet bör vi dock dra lärdomar av Knutby. Den kristna församlingen befinner sig i en ständig andlig strid och det behövs oavbrutet en vaksamhet. Den som står måste se till att han inte faller – den paulinska uppmaningen gäller även församlingar.

En viktig lärdom från Knutby-fallet är att en solid bibelundervisning alltid måste finnas som en grund, hand i hand med karismatiskt församlingsliv och en strävan efter andliga upplevelser och Guds direkta tilltal. Lärarens tjänst måste finnas som en grund i församlingen, hand i hand med herde- och profettjänsten. Profeter kan spåra ur och hamna på villovägar om man inte arbetar tillsammans med lärartjänsten, som ständigt vakar över att Ordets riktlinjer följs.

Bibelläsning, bibelutläggning, bibeltolkning, systematisk förkunnelse med förankring i skrifterna – det behöver prägla församlingens liv utifrån lärartjänstens input.

En annan viktig lärdom är att inte någon kristen gemenskap eller lokal församling kan leva isolerat. Man bör alltid eftersträva god gemenskap och samarbete med kristna i närområdet, och man behöver ha någon form av koppling till en extern kristen organisation; allt kristet ledarskap behöver stå till svars inför någon. Kristi kropp är inte en arena för individualister som vill köra sina egna race.

Samfund är inte av ondo när det innefattar stöd och rådgivning till lokala församlingar, inte minst i krissituationer. Hur man än vrider och vänder på det så är vi en Kristi kropp och vi kristna behöver varandra. Det innefattar också ett ansvar att söka kontakt med kristna församlingar som aktivt isolerar sig.

Knutbyexemplet påminner oss också om att visa ödmjukhet. Kristna gemenskaper och församlingar med en egen självbild om att vara något unikt kan ändå vara nära undergångens brant. De församlingar som går mest snett, och i värsta fall blir sekter och villfarelser, har ofta en gemensam nämnare i att man har en egen självbild om att man har fått en unik uppenbarelse och har unika ledare – som övriga kristenheten saknar.

Ska man bevara den självbilden krävs det en aktiv isolering, både från samhället i stort och övriga kristenheten.

Ju större gåvor man får, ju större uppenbarelse man får från Gud, ju mer framgångsrik kristen verksamhet man bedriver – desto mer ökar kravet på ödmjukhet. Den som är störst ska se sig själv som den minste. Det är en grundprincip i en sund och långsiktigt hållbar kristendom.