Utfrågningen av kandidaterna till ärkebiskopsposten lämnade – minst sagt – en del i övrigt att önska. Åtminstone för den som hade önskat att de stod upp för klassisk kristen tro och kyrkans bekännelse. Christina Grenholm menade att Svenska kyrkans förkunnelse bättre behöver fokusera på att "lämna öppna frågor". Och nog lämnades den som lyssnade till utfrågningen med frågor. Men kandidaterna var i vissa avseenden tydliga med vad de trodde på. Det största problemet var inte avsaknaden av tydlighet, utan att många svar i stället tydligt avvek från kyrkans tro och bekännelse.
För Antje Jackelén var det till exempel "självklart" att kristna, judar och muslimer har samma Gud. Helvetet var vidare en inomjordisk erfarenhet och jungfrufödelsen bara en bild för att Jesus är en mycket speciell person. "Avlad av den helige Ande" i trosbekännelsen är således bara en metafor nuförtiden, som inte ska tolkas biologiskt. Johan Dahlman sade sig vara "ödmjuk" när han hävdade: "Jag kan förstås tänka mig att Gud möter människor genom andra religioner." Han sade sig heller inte tro på helvetet, utan hävdade frankt: "Vi möts alla hos Gud". Inget av detta är egentligen särskilt otydligt. Men det är däremot tydligt obibliskt. Uppsalabiskopen Ragnar Persenius var mest på spåret, när han retoriskt frågade sig varför människor som "manifesterat en avsaknad av allt det som Gud står för" skulle hamna i himlen.
Den läromässiga snurrigheten är som mest påtaglig när det kommer till Jesu person. Är Jesus den enda vägen till frälsning för alla människor? Är han den han själv säger sig vara, eller bar han falskt vittnesbörd? Det är en högst väsentlig fråga. Enligt Antje Jackelén menade Jesus "inte att han var den enda vägen" när han säger om sig själv: "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig" (Joh 14:6). Det är ett märkligt, men likväl tydligt, påstående.
De som hade umgåtts med Jesus nära och intensivt under hans tjänst på jorden förkunnade med frimodighet Jesus som den enda vägen. När Petrus och Johannes, de första apostlarna, ställs till svars inför Stora rådet är deras vittnesbörd om Jesus: "Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta" (Apg 4:12). Också detta är tydligt, men nu dessutom bibliskt.
Bibeln lämnar inget utrymme för andra vägar till Gud än genom Jesus. Namnet Jesus är den här världens enda hopp om frälsning. Att förkunna något annat innebär att människor förleds, genom att de vaggas in i en falsk trygghet om att allt till sist kommer att ordna sig, oavsett om man är ateist, buddhist, muslim eller kristen. Det är inte Bibelns budskap. Alla människor har syndat och är i behov av förlåtelse genom Jesus Kristus för att räddas undan domen och till evigt liv. Detta är kärnan i evangeliet.
Antje Jackelén menade att Svenska kyrkan "ska ha låga trösklar". Man frestas att ironiskt fråga sig: Till skillnad från de höga trösklar som nu är då kanske? Faktum är att Svenska kyrkan är fri att besluta om hur låga eller höga trösklarna bör vara i kyrkan, både för människor och för olika slags läror. Men trösklarna till himmel och helvete är det Gud själv som bestämmer över. Och en låg tröskel i kyrkporten hjälper föga om tröskeln till himmelen är tro på Jesus. Då är det ytterst kärleksfullt att berätta om nödvändigheten av tro på Jesus. Bibelns budskap är: "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv." I den versen ryms Guds kärlek, himmel och helvete och frälsning genom Jesus Kristus. Om allt detta må vi berätta.
Lukas Berggren
twitter.com/lukasberggren