Ideologiskt vilset

Med riksdagens högtidliga öppnande, regeringens  budgetproposition  följt av de fyra oppositionspartiernas skilda alternativbudgetar samt söndagskvällens partiledardebatt i SVT Agenda har nu den inrikespolitiska hösten på allvar tagit fart och debattemperaturen stegrats.
Att familjens roll och föräldraskapets grundläggande betydelse lyftes fram en enda gång, i några korta meningar av Kristdemokraternas parti­ledare Göran Hägglund, visar på den ideologiska och kulturella vilsenhet som de svenska riksdagspartierna famlar i.

Sett i ett internationellt perspektiv är det i grund och botten märkligt att de svenska parti­ledarna, till skillnad från kulturen i amerikansk, brittisk och tysk politik, vågar tala så lite om vad medborgarna själva, familjerna, företagen och det civila samhället, till vilket kyrkorna självklart hör, på egen hand kan uträtta och att politikens roll också är den stödjande – inte att ta över allt. I den svenska politiska traditionen ingår mer tilltron till att politik och politiker kan lösa, om inte allt, så det mesta.

Sakpolitiskt kretsade mycket av debatten kring vilken politik, alliansens, den rödgröna oppositionens eller SD:s, som bäst stimulerar fram nya jobb och inte minst underlättar för ungdomen att få fäste på arbetsmarknaden.
Det unika, och motsägelsefulla, är att S och MP kritiserar alliansregeringen från konservativt ekonomiskt håll genom att mena att finansminister Anders Borg (M) satsar för mycket, inte för litet, på reformer, bolagsskattesänkningar och infrastruktursatsningar i förhållande till vad statskassan tillåter.