Hockeyn borde ta lärdom av fotbollen

Hällevik, ett gammalt fiskeläge som förvandlats till badort, är en tätort på Listerlandet i Blekinge som hyser cirka 1 500 invånare. Vägen dit är bitvis så smal att den saknar streckad mittlinje och hela miljön andas lugn lantlighet.

I Hällevik, intill campingplatsen med känsla av friska vindar från Hanöbukten, ligger Strandvallen, där laget Mjällby AIF spelar allsvensk fotboll inför upp till 6 000 åskådare. Dit reser de stora fotbollslagen från Stockholm, Göteborg och Malmö för att kämpa om tre allsvenska poäng. För en tid sedan besegrade lilla Mjällby folkkära Stockholmslaget Hammarby IF i svenska cupens semifinal.

Jag vet inte om du är bekant med Max Lundgrens klassiska böcker om det fiktiva fotbollslaget Åshöjdens BK. Berättelsen skildrar hur en före detta landslagsman i fotboll flyttar till en liten ort och börjar träna det lokala fotbollslaget, som lyfter till oanade höjder. Berättelsen om Åshöjdens BK filmatiserades och ses nu som ett stycke svensk tv-historia.

Jag tillhör den skara idrottsintresserade som med stort intresse följer när föreningar från mindre orter gör sin Åshöjden-resa. Jag har redan nämnt om Mjällby AIF, men det finns fler exempel.

Ta bara klassiska Degerfors IF, en bruksortsklubb som hösten 2020 återvände till svensk fotbolls finrum efter 23 år utanför. Och när man talar om bruksortsklubb är steget inte långt till Åtvidabergs FF, som spelade i allsvenskan så sent som 2015. Just nu kämpar laget en bit ner i seriesystemet, men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om östgötaklubben någon gång i framtiden gör allsvensk comeback, ännu en gång. Lag som Åtvidabergs FF, en mindre ort med en stolt fotbollshistoria, tenderar nämligen att alltid komma igen.

Jag, och många med mig, tycker att detta är den största charmen med svensk klubblagsidrott. Den stora drömmen måste vara möjlig att uppnå. Den lilla ortens stora glädje när hemmalaget först välkomnar och sedan besegrar den gästande toppklubben från storstaden.

Inom fotbollen går två lag från superettan, näst högsta serien, direkt upp i allsvenskan. Trean i superettan spelar kval mot trean från slutet i den allsvenska tabellen. Med andra ord kan den högsta serien varje höst berikas med tre nya lag. Tre andra föreningar tvingas då ta klivet ner en division, men med en realistisk chans att gå upp igen.

Här menar jag att ishockeyn kan, och bör, ta lärdom. Låt inte klassiska klubbar som IF Björklöven, Modo Hockey, Brynäs IF, Djurgårdens IF, AIK och Södertälje SK tugga på år efter år i hockey­allsvenskan, med närmast mikroskopisk möjlighet att avancera uppåt.

Stängda serier, likt nordamerikanska NHL där inget lag riskerar åka ur, är inget för svensk klubblagsidrott att sträva efter. Vad vore våra stora bollsporter utan de spännande matcherna som avgör placeringar kring tabellernas nedre streck? Ännu fler matcher som kan liknas vid en transport­sträcka som ska avverkas, svarar jag. Idrottens spänning och nerv skapar intresse.

Svensk ishockey, gör som Peter ”Foppa” Forsberg säger. Utöka högsta serien, från 14 till 16 lag, och låt det bli ett större flöde mellan divisionerna.