Helgon och troshjältar

I veckan som gick var det helgonförklaring av Elisabeth Hesselblad i Rom. Det är första gången på 600 år som en svensk person helgonförklaras. Hesselblads livsgärning är på många sätt imponerande. Under Andra världskriget befann hon sig i Rom och räddade på ett heroiskt sätt judar undan nazisterna. För detta mod har hon av Israel postumt – och välförtjänt – tillägnats den hedervärda titeln ”rättfärdig bland folken”.

Det finns all anledning att uppmärksamma människor som är föredömen i tro, liv och gärning. De kan fungera som exempel för oss andra. Som kristna, kanske inte minst i vårt land, har vi ofta varit dåliga på att lyfta fram troshjältarnas exempel. Den svenska jantelagen slår lätt till och gör att vi inte vill att någon ska riskera att framstå som förmer än någon annan. Men nog finns det sanna troshjältar, som kan fungera som föredömen på olika sätt i våra liv. Exempel som William och Catherine Booth, Moder Teresa, Carl-Olof Rosenius, William Wilberforce, Lewi Pethrus, Maximilian Kolbe – eller varför inte Jesu egen mor, Maria.

Men när detta är sagt. Steget från att lyfta fram troshjältar som exempel till att helgonförklara människor är mycket långt. För den som vill att Bibeln ska vara yttersta auktoritet för kristen tro är en helgonförklaring allt annat än självklar. Den är i själva verket ett avsteg från – eller tillägg till – en bibeltrogen hållning. På samma sätt som vi kritiserar sammanhang och personer somdrar ifrån saker från Guds ord, bör vi rimligen kritisera sammanhang och personer som lägger till saker till Guds ord. För evangeliska kristna borde det vara en självklarhet att sätta punkt där Bibeln sätter punkt. Vi jämställer inte senare traditioner med Guds ord.