Hejda ockupanterna!

Varje gång konflikten mellan Israel och palestinierna blossar upp, tycks samma mobilisering ske inom avgrundsvänstern. Och varje gång förmedlar stora delar av svenska medier lika okritiskt samma förenklade och historielösa bild. Det är bara att jämföra med internationella medier för att inse att det går att få en betydligt mer nyanserad beskrivning.
Terrorstämplade Hamas raketbeskjutningar av civila israeler och Israels kraftfulla gensvar att med miltära medel försöka slå ut Hamas raketramper, har följaktligen skapat en febril aktivitet bland kommunistiska rörelser i Sverige och Skandinavien.
På nyårsafton reste exempelvis Mads Gilbert till Gaza för att bistå militärsjukhusen, och eftersom i princip inga journalister befinner sig i Gaza, har media de senaste veckorna återgett Gilberts uttalanden som präglats av politiska ståndpunkter. "Vi vadar i blod", beskrev exempelvis Aftonbladet situationen tillsammans med Gilberts blodiga bilder på lemlästade offer – de flesta Hamas-krigare.
Strax efter terrorattacken mot USA den 11 september 2001, frågade norska kvällstidningen Dagbladet den norske läkaren Mads Gilbert om han försvarade den terrorattack som orsakade ett blodbad på närmare 3 000 amerikaner.
"Terror är ett dåligt vapen, men svaret är ja", svarade läkaren, som representerat det revolutionära kommunistpartiet Röd valallians i flera valperioder.

Aftonbladets kulturskribent Lennart Brommanders enda reaktion på att Mads Gilbert som revolutionär kommunist försvarat terrordåden mot USA är talande: då kunde "man börja fundera på att kanske ändå bli kommunist", skrev han på tidningens kultursidor.
I Sverige gör nu Kommunistiska partiet och Revolutionär Kommunistisk Ungdom gemensam sak med olika muslimska organisationer och uppmanar via hemsidor till demonstrationer runt om i Sverige, där islamister viftar med palestinaflaggor och skanderar hätska budskap mot Israel – som sedan kablas ut via tv-kanaler och övriga medier. Och politiker som Pierre Schori ger sina vana trogen legitimitet åt så väl kommunistiska som islamistiska fundamentalister.
Förklaringen till dessa aktioners genomslagskraft är naturligtvis att många ledande svenska journalister själva sympatiserar med eller har varit med i olika revolutionära vänstergrupperingar. Vem minns inte bilden på Jan Guillou med en k-pist runt halsen, i följe med den moskva-trogna terrorgruppen DFLP (Demokratiska Folkfronten) i södra Libanon? Målet för Guillou och hans kamrater var att utföra attacker mot civila mål i Israel, för att på så sätt sprida den marxist-leninistiska revolutionen, inte bara i Mellanöstern, utan i hela världen, berättade han själv i herrtidningen Lektyr hösten 1969.

Det är nödvändigt att ifrågasätta den ensidiga bild som ockuperat medierapporteringen i Sverige, där Israels agerande hela tiden demoniseras och Hamas självmordsbomber och raketattacker mot civila är en terrorstrategi som inte ifrågasätts. I efterdyningarna av den senaste tidens händelser har judiska samfundets lokaler i Helsingborg utsatts för brandattentat och i Oslo brände aktivister israeliska flaggor, samt slängde brandbomber, stenar och ägg mot en pro-israelisk manifestation, innan den skingrades av polis med hjälp av tårgas.
Det är hög tid att utmana extrem-vänsterns ockupation av den svenska Mellanöstern-rapporteringen.

Världen idag
ledarsidan@varldenidag.se