"Det finns krafter som vill begränsa kvinnans rätt till sin kropp."
Kommentaren återkommer alltid i samtal om abort. Det gjorde den också i debatten vi i SEA arrangerade med de politiska ungdomsförbunden ombord på båten Elida under årets Almedalsvecka. Rätten till sin kropp är det första och främsta argumentet för abort. Samtidigt lyser krafterna som vill inskränka den rätten med sin frånvaro. Det finns nämligen ingen i debatten som är kritisk till den rätten.

Argumentet om rätten till sin kropp utgör ett intressant exempel på hur debattörer pratar förbi varandra och inte adresserar den verkliga frågan. Debattens brytpunkt hamnar därför i skugga. Jag har blivit allt mer misstänksam när människor argumenterar mot en uppfattning som... ingen har! Det är ett retoriskt grepp som syftar till att vinna människors sympati (i det här fallet för den självklara uppfattningen att kvinnan har rätt till sin kropp), mer än att ge ett vägande argument i debatten.

Alla som tar människan och människovärdet på allvar måste bejaka varje individs rätt till den egna kroppen. Det gäller i högsta grad den gravida kvinnan. Problemet är bara att det vid en graviditet är ytterligare en kropp involverad; fostrets kropp. Vilket rätt till sin kropp har barnet som växer i sin moders liv? I hälften av alla graviditeter är det en kvinnas rätt till sin kropp som står mot en annan kvinnas rätt till sin kropp. Det är detta som samtalet borde handla om, mer än skenanklagelser om att några är emot rätten till den egna kroppen. I verkligheten argumenterar båda sidor utifrån rätten till den egna kroppen.

Rättigheter har alltid sina begränsningar. Rätten att göra vad jag vill med min kropp begränsas av vad som då sker med din kropp. För att ta min kollega Mats Selanders exempel: "Jag har inte rätt att svinga min näve hur som helst (till exempel där din haka befinner sig). Rätten till sin egen kropp begränsas alltså av andras rättigheter till sina kroppar." Det är detta som gör att abortfrågan inte låter sig lösas genom att hävda den gravida kvinnans rätt till sin kropp.
Intressant nog är alla överens om detta – efter v 22. Då anser både lagstiftningen och den allmänna opinionen att det finns två kroppar som ska visas respekt och därför upphör rätten till abort. Så frågan som behöver debatteras är inte principen om rätten till sin kropp. Den verkliga frågan är varför fostret saknar den rätten fram till v 22 och sedan får den rätten efter v 22. Eller som 80-talsfavoriten Hansson de Wolfe United sjöng: "Var kommer barnen in?"