Opinion
Goda relationer bygger på att de är ärliga och har gemensam grund
Lapid skrev detta och man kan notera att Ann Linde varken bekräftat eller förnekat det, vilket borde betyda att det faktiskt är sant. Jag skulle dock gärna vilja höra Ann Linde själv säga eller skriva att Israel är det judiska folkets hemland.
Det har gått snabbt, de förändrade relationerna mellan Sverige och Israel. För ungefär en månad sedan kom nyheten att Ann Linde och Yair Lapid, ländernas respektive utrikesministrar, talats vid i telefon. Det blev förstasidesnyheter i Israel efter att Lapid twittrat om saken. Kontakter på den nivån hade ju inte existerat på sju år.
Och nu har Ann Linde besökt Israel, träffat Lapid och president Herzog.
Det fanns en del intressant med detta redan då. Ann Linde uttalade sig nämligen inte alls om det hela – inte förrän svenska medier noterade nyheten och frågade henne om det stämde. Lapid var däremot ganska explicit; det kändes som om han testade Linde. Han avslöjade nämligen att Linde inte bara sagt de mest artiga och självklara sakerna (att man erkänner Israels rätt till säkra och erkända gränser och Israels rätt till självförsvar), utan även uttryckt att Israel är det judiska folkets hemland.
Det må inte låta som mycket för dig och mig, men man ska veta att ingen svensk regering och ingen svensk utrikesminister sagt de orden. Lapid skrev detta och man kan notera att Ann Linde varken bekräftat eller förnekat det, vilket borde betyda att det faktiskt är sant. Jag skulle dock gärna vilja höra Ann Linde själv säga eller skriva att Israel är det judiska folkets hemland.
Men hon kanske inte vill stöta sig med palestinierna och Abbas.
Vad låg då bakom denna första kontakt på sju år? Jo, flera saker som var av intresse för både Sverige och Israel. Men först måste vi tänka på att Sverige har velat ha nära kontakt med Israel hela tiden. Jag tror inte Stefan Löfven insåg vad erkännandet av Palestina skulle betyda för relationerna med Israel. Jag tror inte heller han insåg vilken katastrof Margot Wallström som utrikesminister skulle visa sig vara.
Nu bör man förstås tillägga att Löfven inte kommer undan sitt ansvar, även om han 2014 var politisk novis; som regeringschef bär han ansvar för alla regeringens beslut och för de ministrar han väljer.
Sverige förstod aldrig hur illa man behandlade Israel, men jag tror att Löfven förstått det senare. Ann Linde ersatte Wallström och Linde hade en tidigare positiv relation med Israel och israeliska företrädare. Som utrikeshandelsminister besökte hon Israel ett flertal gånger. Relationerna fanns där.
Nu hände en del viktiga saker. Durban IV-konferensen skulle gå av stapeln i New York i slutet av september. Denna anti-rasistiska konferensserie, som utvecklats till en anti-israelisk och antisemitisk sörja, har bojkottats av allt fler västländer. Sverige har naturligtvis fortsatt att stödja och delta i dessa konferenser; i Sverige är ju allt som görs internationellt, såsom inom FN, alltid bra. Vad som görs spelar nästan ingen roll.
Men Israel gjorde klart att om Sverige ville ha israeliskt deltagande på Löfvens viktiga konferens mot antisemitism i Malmö, då borde Sverige avstå från deltagande i Durban IV-konferensen. Sverige ställde in sin medverkan i sista stund, och Israel skickade en minister och en del tjänstemän till Malmökonferensen.
Att Israel har en ny regering sedan juni spelar så klart också in, men jag tror inte man ska överdriva betydelsen. Ja, Yair Lapid är mer av en mittpolitiker och mer benägen att föra samtal med Ann Linde än en utrikesminister från ett israeliskt högerparti. Men precis som Linde ständigt upprepar, att utrikespolitiken inte har förändrats – att enda vägen är en tvåstatslösning framförhandlad mellan israeliska och palestinska ledare – har inte Israels utrikespolitik förändrats.
Premiärminister Naftali Bennett har sagt att man inte tänker lämna en centimeter av Judéen och Samarien till en framtida palestinsk stat, och han är den som leder landets regering. Om två år sker rotation i Israels regering, så att Bennett och Lapid byter plats. Jag är inte säker på att Bennett hade haft de kontakter med Linde som Lapid nu haft, om Bennett varit utrikesminister nu.
Med allt detta sagt, visst är goda relationer bättre än dåliga relationer. Men det förutsätter att de är ärliga och bygger på gemensam grund. Där är det långt kvar mellan Sverige och Israel.
