Frikyrkan bör ta varning av utveckling i samhället

Debatter förändras över tid, det är en naturlig process. Argument som i ett skede har en framskjuten plats kan längre fram komma att försvinna ur samtalet och sakna betydelse. I stället blir nya argumentationslinjer och nya perspektiv dominerande. Ett exempel på en sådan förändring gäller äktenskapsfrågan.

Sedan mer än ett decennium, från den 1 maj 2009, är svensk äktenskapslagstiftning könsneutral. I debatten som föregick den förändringen återkom regelbundet ett antal argument. Ett av dem, formulerad som en retorisk fråga, löd: ”På vilket sätt påverkar eller skadar det dig om par av samma kön får ingå äktenskap?”

Poängen med frågan är enkel: Alla som vill gifta sig med någon av motsatt kön har ju kvar exakt samma rätt som tidigare. Inget kommer att förändras för den stora majoriteten. Frågan handlar bara om att en liten minoritet ska få en ny möjlighet.

Från dagens utsiktspunkt kan vi konstatera att det inte riktigt förhåller sig så enkelt. Frågeställningarna är inte fixerade, debatten rör på sig i nya riktningar. Det är inte längre h och b vi samtalar om i den välkända bokstavskombinationen hbtq – nu är det t och q som står i centrum.

Då visar det sig också att frågan handlar om mycket mer än den juridiska frågan hur ett äktenskap ska definieras. Snarare är det på djupet en antropologisk fråga, det vill säga en fråga om människosyn.

Vad är det att vara människa? Finns människan i två likvärdiga grundformer – som man och kvinna – eller är alla sådana distinktioner flytande och utan substans? Har biologi och kropp faktiskt något att säga om människans identitet, eller kan den yttre dimensionen av vår existens alltid övertrumfas av den inre upplevda verkligheten?

I förskolan, i barnböcker, i film och medier för barn och rakt igenom hela utbildningsväsendet uppfostras nu alla i nästa generation att tänka i radikalt nya banor: Du kan älska (i den romantiska betydelsen av ordet) både en tjej och en kille. Du kan gifta dig med både en kille och en tjej. Du kan själv känna efter och avgöra vad du är: tjej eller kille, kille eller tjej. Allt är möjligt, men ingenting är objektivt sant.

Därmed har den retoriska frågan från 2009 i dag ett nytt svar: Den nya synen på äktenskap från 2009 påverkar alla, majoritet såväl som minoritet. I förlängningen handlar det om en omdefiniering av människan.

När debatten om äktenskapet nu med full kraft drar in i frikyrkan är det nödvändigt att se konsekvenserna på sikt av vad en förändrad äktenskapsdefinition innebär. Den handlar om mycket mer än ett visst antal nya vigslar. Frågan kan inte begränsas till: Varför skulle inte de, till antalet ganska få, personerna få gifta sig i kyrkan?

Frågan måste vidgas: Vad är den kristna synen på människan, på män och kvinnor? Vilket perspektiv ska kyrkans barnverksamhet förmedla? Vad ska det stå i konfirmandmaterialet? Vilken undervisning ska vi ha i ungdomsgruppen? Vad är utläggningen av det fjärde budet om att hedra far och mor? Av det sjätte budet om äktenskapet?

Och bakom alla sådana frågor: Hur önskar vi att de generationer som följer efter oss ska tänka om sig själva som människor? Ytterst handlar det om vad vi ska göra med Bibelns grundord om oss: ” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27).

Synen på äktenskapet ställer frågan om den kristna antropologin på sin spets. Därför går den inte att diskutera bara utifrån vigselsituationen. Den måste sättas in i en helhetssyn av hur vi ser på människan.