Frihet är inte att bejaka alla sina begär

När Prideveckan återigen färgar Sverige i regnbågens färger är det värt att stanna upp inför ett av vår tids mest grundläggande budskap: människan måste vara fri att vara sig själv. Det är ett budskap som vid en första anblick låter både självklart och vackert. Vem vill inte vara fri? Vem vill inte slippa förtryck, skam och tvång?

Men den avgörande frågan är: Vad är det som gör människan fri?

Pride-rörelsens svar har i hög grad kommit att handla om självbejakande. Jaget ska bekräftas, identiteten ska definieras av individen själv och det egna begäret. Den egna självbilden ska inte bara accepteras – utan ofta också bejakas som en central del av vem man är.

Jesus ger ett annat svar: ”Om någon vill följa mig ska han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig” (Luk 9:23).

Det är svårt att tänka sig ett mer radikalt motbudskap till vår tids ideal om självförverkligande. Jesus säger inte: ”Finn dig själv och följ ditt hjärta.” Han säger: ”Förneka dig själv och följ mig .”

Det betyder inte att kristen tro innebär självförakt. Jesus förnekar aldrig människans värde. Tvärtom är människan så värdefull att Jesus offrade sitt liv för henne. Men det är skillnad på att förneka sitt värde och att förneka sitt självbestämmande. Den kristna tron säger att människan inte blir fri genom att alltid bejaka alla begär som finns inom henne. Hon blir fri genom att inte längre vara slav under dessa.

Här finns en djup skillnad mellan den kristna människosynen och vår tids identitetspolitik. Den senare tenderar att säga: ”Du är det du känner att du är.” Medan Bibelns budskap säger: ”Du är mer än dina känslor och begär.” Människan är skapad till Guds avbild och hennes yttersta identitet finner hon inte genom att blicka allt djupare i sig själv, utan genom att vända blicken uppåt mot sin skapare.

Det är också värt att reflektera över själva ordet Pride. På engelska betyder det stolthet.

Det är inte en smickrande företeelse med människor som i stolthet gör det egna jaget till högsta auktoritet. Vi människor har nämligen en benägenhet att missta våra känslor för sanning och våra önskningar för rättigheter. Därför är självbejakande inte alltid befriande. Ibland är det tvärtom just det som håller oss fångna.

Den kristna dygden är därför inte stolthet utan ödmjukhet. Ödmjukhet betyder inte att förneka sitt värde. Det betyder att inse att jaget inte är universums centrum. Det betyder att våga säga: Jag kan ha fel. Mina känslor är inte alltid en tillförlitlig kompass.

Det är här Jesu ord om självförnekelse blir så provocerande – och befriande. För Jesus är självförnekelse inte vägen till ett mindre liv, utan till ett verkligare liv. ”Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det” (Luk 9:24).

Den som gör jaget till sitt livs centrum blir aldrig fri från jaget. Den som överlämnar sig åt Kristus kan däremot bli fri att älska, tjäna och leva för något större än sig själv.

Ingen människa ska utsättas för förakt eller diskriminering. Varje människa har ett okränkbart värde inför Gud. Med det följer dock inte att varje mänsklig önskan ska bejakas, eller att varje självdefinition måste upphöjas till sanning.

Samhället behöver inte mer stolthet. Det behöver mer ödmjukhet. Och människan behöver inte främst höra: ”Bejaka dig själv.” Hon behöver höra Jesu ord: ”Förneka dig själv, ta ditt kors och följ mig.”

Det är inte vägen bort från friheten. Det är vägen till den.