Ledare

Fel att omvandla julberättelsen till enbart vackra metaforer

Alltför ofta görs julberättelsen om till en metafor för medmänsklighet, till en igenkänning av livets bräcklighet eller en inspiration till att våga tro på ljuset. Men evangelierna pekar på andra teman, menar ledarskribenten.
Publicerad

Julen är vår kulturs största högtid. Under en hel månad sätter firandet sin färg på allt från stadsbilden, julhandeln och resandet till vardagsrummen, de levande ljusen och maten på alla festbord.

De flesta vet att bakom dessa kulturella uttryck finns ett firande av Jesu födelse i Betlehem. Men få anar i dag det barnets betydelse. Kristna röster i media hjälper inte heller alltid till att klargöra julens innebörd. Alltför ofta görs den om till en metafor för medmänsklighet, till en igenkänning av livets bräcklighet eller en inspiration till att, trots mörkret, våga tro på ljuset. 

Ett budskap som alla, religiösa såväl som sekulära, kan omfamna.

I TV4:s nyheter på julafton intervjuades en präst om julens budskap:

”Julberättelsen handlar om ett barn som föds i en fattig familj i ett stall. De tvingas ut på flykt enligt ett av evangelierna och lever som flyktingar i Egypten. Det är en berättelse om allvar, om sorg och om förluster som vi får närma oss i juletider.

Jag tänker på det där barnet som föds i natten och som ropar till oss. Och om det är så att det finns ett litet nyfött barn längst in i varje blodig konflikt, i varje vedervärdigt krig, då uppmanas vi till att stämma in i skriket: Eld upphör! Sluta kriga! Så behöver vi ta hand om varandra och om mänskligheten.”

Samma dag skrev Joel Halldorf i Expressen om julens budskap, ”Hur ska vi överleva i allt detta mörker?”:

”Maria vet att det är så man måste göra när mörkret nalkas: Slå vakt om hoppet, ljuset och sin förmåga att förundras. Bara då kan man överleva livets mörka passager. Men ljuset tänds när vi sträcker oss mot varandra, och vågar tillit och gemenskap. När vi förmår att förundras över tillvarons skönhet och inser att det är värt att kämpa för den, och för en framtid utan våld och orättvisor.”

Halldorf illustrerar detta med Nadia Jebril, journalist och muslim, som inför våldet i Gaza undrar: ”Vad är det som har hållit mig vid liv?” Svaret är alla de människor som engagerat sig, som frågat hur det är och sagt att de tänkt på henne. Mötet med människor har gett känslan att det trots allt finns något att leva för.

Inkarnationen – att Gud blivit människa i Jesus – innebär verkligen att Gud blivit en av oss och delat mörkret och smärtorna, ända till döden på ett kors. Han är inte långt borta, oberörd av smutsen, ondskan och lidandet.

Men när evangelierna talar om Jesu födelse är temat ändå inte främst Guds identifikation med våra villkor. Mörkret förändras ju inte genom att ytterligare en person har upplevt det. Inte heller talar de om barns förmåga att väcka vår empati eller om att lösningen på våra problem finns i förmågan att förundras och hoppas.

Matteus och Lukas – de två evangelier som berättar om födelsen – betonar andra teman.

Det första temat är Jesusbarnets unika identitet. Ängeln säger till Maria att sonen hon ska föda inte bara ska vara hennes son utan också ”kallas den Högstes Son”, som ska sitta på ”Davids tron” och ”hans rike ska aldrig ta slut” (Luk 1:32–33).

Julens händelser är en del av Bibelns stora berättelse och inte ett oväntat besök.

Det andra temat är människans djupa behov av förlåtelse. Ängeln säger till Josef att ”du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder” (Matt 1:21). Och Sakarias jublar i sin lovsång över att Gud nu ska ge sitt folk ”kunskap om frälsningen, med förlåtelse för deras synder” (Luk 1:77).

Det tredje temat är de många anspelningarna på profetiorna om Messias. Julens händelser är en del av Bibelns stora berättelse och inte ett oväntat besök. 

Det är den berättelsen julen handlar om och som vi kallas att förmedla till andra.

Powered by Labrador CMS