En förbundskapten bör inte stanna kvar alltför länge

Vi fotbollsintresserade som hunnit bli tillräckligt gamla minns VM-sommaren 1994. Värmebölja rådde, Martin Dahlin gjorde mål, Thomas Ravelli räddade straffar och Sverige vann brons i fotbolls-VM i USA.

Bronsmedaljen gjorde Tommy Svensson till en omåttligt populär förbundskapten. Men vad många möjligen glömt är att även den hyllade Svensson ledde blågult under flera år med magra resultat. Under hans avslutande tid som förbundskapten missade Sverige såväl EM 1996 som VM 1998.

Efter Tommy Svenssons tid vid rodret tog en annan Tommy, med efternamnet Söderberg, över. Under EM-året 2000 lyftes tidigare assisterande förbundskaptenen Lars Lagerbäck upp till förbundskapten tillsammans med Söderberg. 2004 tackade Söderberg för sig och då fortsatte Lagerbäck som ensam förbundskapten i ytterligare fem år.

Under denna epok, från 1997 till 2009, nådde Sverige fem av sex möjliga mästerskap. Såväl i VM 2002 som i EM 2004 var Sverige nära att ställa till med en liknande succé som 1994. Landslaget under Söderberg/Lagerbäck beskylldes ibland för att spela ”tråkig” fotboll, men facit visar att denna epok var historiskt framgångsrik i den svenska landslagsfotbollens historia.

2009 kom Erik Hamrén in och plötsligt skulle det spelas ”roligare” fotboll. Spelarna skulle utstråla ”shining”, för att använda Hamréns eget uttryck. Zlatan Ibrahimovic blev utsedd till lagkapten och det mesta av spelet skulle byggas kring storstjärnan som nyligen lade fotbollsskorna på hyllan. Vi minns Zlatans fyra mål, med den oförglömliga cykelsparken som främsta minne, hemma mot England i samband med premiärmatchen på nybyggda Friends Arena. Zlatan gjorde även några andra minnesvärda mål under Erik Hamréns tid vid rodret.

Under Hamréns tid som förbundskapten nådde Sverige två EM-slutspel av två möjliga, men missade VM-slutspelet 2014. Laget fick aldrig till någon riktig fullträff, det blev inte så mycket ”shining” som en och annan möjligen förväntat sig.

Efter EM-sommaren 2016 tackade Erik Hamrén för sig och Janne Andersson tog över. Stjärnspelare som Zlatan Ibrahimovic (som senare återvände till landslaget), Kim Källström och målvakten Andreas Isaksson klev av. Få, om ens någon, trodde då på en svensk succé i VM i Ryssland två år senare.

Men succé blev det. Den svenska modellen, med ett stabilt försvarsspel som grund, var tillbaka och Sverige gick till kvartsfinal i det VM som gjorde spelare som Andreas Granqvist och Ola Toivonen folkkära. Av bara farten tog Janne Andersson även Sverige till EM 2020 som, på grund av coronapandemin, spelades först sommaren 2021.

Men sedan dess har det hackat betänkligt i det anderssonska maskineriet. Att laget missade VM 2022 i Qatar var en sak (betydligt färre europeiska lag når VM jämfört med EM), men degraderingen till Nations Leagues C-division samt nuvarande prekära läge i EM-kvalet har gjort att förbundskaptenen och hans landslag kritiseras allt hårdare.

När jag tittar tillbaka på svensk fotbollshistoria drar jag slutsaten att en förbundskapten inte bör vara förbundskapten alltför länge. Tommy Svensson, Tommy Söderberg/Lars Lagerbäck samt Janne Andersson har samtliga lett Sverige till stora framgångar, men har även det gemensamt att framgångarna följts av svaga resultat.

Kanske Svenska fotbollförbundet bör tänka om? Kanske en och samma förbundskapten ska vara kvar i, låt oss säga, fyra år i stället för åtta? Jag är ingen anhängare av de snabba tränarbyten som ständigt görs inom klubbfotbollen, men tror att fotbollslandslaget är i behov av att ledas av en ny röst och nya ögon.