Elizabeth II hymlade inte om sin kristna tro

I svenska nyhetskommentarer på kvällen efter drottning Elizabeth II:s bortgång, den 8 september, nämndes det inte sällan att hon i princip aldrig yppade en åsikt om någonting och att det brittiska folket i grunden inte visste vad deras drottning och statschef i 70 år egentligen ansåg om saker och ting.

Så var dock inte fallet med hennes livsåskådning, andlighet och religiositet – hennes grundmurade kristna tro samt att stora högtider, födelsedagar och annat firande alltid skulle ges en kristen inramning och rymma en fördjupande gudstjänst, byggd på tacksamhet och bön.

Inom trons område var hon, minst sagt, tydlig och bergfast, lik en klippa.

Exempelvis betonade drottning Elizabeth II i sitt jultal – en kär och stark tradition hos det brittiska folket att lyssna till – på juldagen 2012 att julen är den tid på året ”då vi minns att Gud sände sin ende Son för att tjäna, inte för att bli betjänad”.

Hon tillade: ”Gud återställde kärlek och tjänande i mitten av våra liv genom personen Jesus Kristus.”

Året innan, i sitt jultal 2011, valde den brittiska monarken att lyfta fram att Kristus, och därmed kristendomens huvudbudskap, berör förlåtelse och försoning: ”Gud sände till världen en unik person – varken en filosof eller en allmän visdomslärare (hur viktiga de än är) – men en Frälsare, med makt att förlåta.”

”Förlåtelse ligger i hjärtat av den kristna tron. Den kan läka trasiga familjer, återställa vänskap och förena delade samhällen. Det är i förlåtelse vi lär känna kraften i Guds kärlek”, framhöll drottningen till sitt folk.

Även om stramhet, återhållsamhet och försiktighet normalt präglade det nu bortgångna brittiska statsöverhuvudets framträdanden och uttalanden, har alltså hennes jultal vid flera tillfällen gett uttryck för den kristna gudstillitens roll i hennes liv. Liksom önskan att förmedla detta till andra.

Vid Engelska kyrkans kyrkomöte kring 2010 uttryckte drottningen att den kristna anglikanska trons och kyrkans roll delvis missförståtts i samhället. Då valde hon att understryka anglikanska statskyrkans roll som försvarare av religionsfriheten – och därmed som beskyddare av alla människors rätt att bära en religiös tro.

Om Jesus Kristus har drottningen sagt att han är ”en förebild av försoning och förlåtelse, han sträckte ut händerna i kärlek, acceptans och helande. Kristi exempel har lärt mig att söka respekt och värde hos alla människor, oavsett tro eller ingen tro”.

Drottning Elizabeth och hennes älskade make, prins Philip (1921–2021), som hon miste förra våren, gick i princip alltid i kyrkan varje söndag under sitt 74-åriga äktenskap. Otaliga gånger fick även vi andra se dem i tv fira gudstjänst, i framför allt Westminister Abbey i London, vid stora nationella och kungliga högtider.

Ian Bradley, professor emeritus vid St Andrews universitet i Skottland och författare till boken God save the queen: The spirited heart of the monarchy” (ung: Gud bevare drottningen: Monarkins andliga hjärta), berör detta faktum:

”I slutänden var det ändå den allvarliga, rotade och praktiska kristna tro som prins Philip delade med drottningen som gav deras äktenskap dess fundament – och som har gett näring åt det andliga hjärtat i den brittiska monarkin i mer än 70 år.”

Drottning Elizabeth II var tydlig med var hon andligen hörde hemma. Hon hymlade inte om sin kristna tro och gudstillit, den som lade grunden för hennes äktenskap, hennes rekordlånga 70-åriga tid som britternas regent och Samväldets överhuvud, ja, för hennes 96-åriga liv på denna jord.