Det senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden har ledare och huvudartikel där bland annat jag görs till exempel på ett problem – sammanblandningen av politik och näringsliv.
Jo, jag var aktiv i Centerpartiet och fick nog av Olof Johanssons närmande till socialdemokratin 1995. Jag utmanade honom till sist om hans riksdagsplats 1998, året då personkryssen infördes. Dessutom jobbade jag på Timbro, näringslivets tankesmedja.
Detta gjorde mig enligt Tiden till "dubbelagent". Det handlar om "infiltration" och "orent spel", skriver man i ledaren. Enligt huvudartikeln ska det ha "avslöjats" att Timbro "värvade" centerpartister i syfte att manövrera ut Olof Johansson. Att det skickades pressmeddelande om anställningen tycks ha gått Tiden förbi.
Man ger också mer färska exempel. En tidigare SSU-ordförande ska 2010 ha "köpts" av Svenskt näringsliv för att påverka den politiska agendan i Socialdemokraterna. En tredjedel av alla tidigare S-statsråd sitter numera i bolagsstyrelser, det är fler än de som finns kvar i politiken.
Den konspiratoriska dimman ligger tät över Tiden-redaktionen. Men visst låter det lite märkligt att jag, som haft uppdrag på alla nivåer i Centerpartiet under nästan 20 år, plötsligt blir betraktad som en näringslivets infiltratör. Mer logiskt vore nog att se mig som C-infiltratör i näringslivet, om nu det ordet ska användas.
Man kan också undra vad vi borde kalla alla ombudsmän i fackförbund som går in på uppdrag i socialdemokratin? Är det inte mer rätt att kalla dem infiltratörer i partiet? Men så ofin ska jag inte vara. Jag menar, tvärtom, att svensk politik behöver fler som går mellan olika sektorer i samhället och får helt andra erfarenheter än partidogmer. Partipolitiken håller på att bli en bunker där bara de släpps in som från unga tonår varit med på vartenda medlemsmöte och aldrig haft någon annan anställning än i politiken.
Tidigare har Tiden, med all rätt, kritiserat dessa politruker som bara umgås och lever med andra partiaktiva. Nu vänder man sig plötsligt mot dem som skaffar sig annan erfarenhet och andra vyer av livet och samhället än den egna partikulturen. I alla fall om de tar anställning i näringslivet.
Jag tror Tiden har blandat ihop korten. Det faktum att samhällsutvecklingen, ja, just tiden, springer ifrån de statskollektivistiska lösningarna – och letar nya, öppna, frihetliga lösningar för att lösa samhällets sociala uppgifter – betyder inte att politiken infiltreras av näringslivet. De många människor som söker sig till alternativ i skola, vård och omsorg gör det därför att alternativen passar dem bättre.
Den kritik som jag kan dela med Tiden är att inte fler av alternativen i den sociala sektorn drivs av det civila samhällets aktörer. Jag skulle vilja se fler vårdcentraler drivna av folkrörelser, fler skolor drivna av föräldrakooperativ, fler äldreboenden drivna av kristna församlingar. Det är synd att bara storkapitalet anser sig ha resurser att driva socialt entreprenörskap. Men vem är det som urvattnat civilsamhället genom statlig expansion i 80 år? Just det, Tidens uppdragsgivare.