Dick Erixon: Polariseringen som fräter sönder samhällskittet

Demokrati är för mig först och främst ett förhållningssätt, en livsstil. Jag gillar naturligtvis mest dem som håller med mig, men jag är alltid nyfiken på hur de som säger emot resonerar. Hur ser deras logik ut? Demokratins kärna är att kunna föra en sakdiskussion och bryta ståndpunkter med respekt för åsiktsfriheten.
Tyvärr ser vi allt mindre av detta. I stället för samtal markerar allt fler hur mycket man hatar sina politiska motståndare. Det anses tufft och rakt att vara dogmatisk. Vänstern i svenskt samhällsliv blir alltmer extrem.

Socialdemokraterna som vann sitt långa regeringsinnehav under 1900-talet på att inte överge mitten, präglas alltmer av denna vänsterretorik. S-debattören Widar Andersson skriver att "Vänsterpartiet, som sparkades ut ur S 1917, kan hundra år senare vara på väg att åter infiltrera socialdemokratin. Denna gång inte främst med Sovjetkommunism utan med identitetspolitik, jakt på företag och företagare, änglakörer och med internationell extremism."

På universiteten har en vänster­aktivism brett ut sig som präglas av dogmatism, grupptänkande, korstågsmentalitet och antiintellektualism. En amerikansk student (men det hade lika gärna kunnat vara en svensk) skriver att "den kanske djupast hållna trossats vänsteraktivister har, är att varje person ur en förtryckt eller missgynnad grupp är ofelbar och aldrig vilseleder om de svårigheter de möter. . . Vår bedömning av påståenden om diskriminering måste baseras på mer än vad folk säger om sin egen upplevelse."