Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Dick Erixon: Kan livet vara bara kul?

Opinion · Publicerad 00:00, 20 jan 2014

I dagens samhällsdebatt finns en förväntan om att alla ska få göra roliga saker hela tiden. Skolan ska inte vara jobbig, utan förväntas vara underhållande. Anställningar ska inte innebära att man måste göra något man inte har lust med. Allt som inte är kul uppfattas närmast som en kränkning. Tänkandet finner jag hos vänsterskribenterna i tidskriften Tvärdrag, där det exempelvis heter: ”Alldeles för få har möjlighet att gå till jobbet glada och peppade varje dag hela livet.”
Denna syn på livet är vrickad och ett recept för katastrof, både för individen och för samhället kollektivt. Vi kan tala om en kortsiktig hedonistisk njutningslystnad som vuxit fram i ett filosofiskt tomrum. Kristendomen, som förvaltar tänkande tillbaka till Aristoteles, gav förr verktyg som lärde alla hur man kan leva med hårda villkor och personliga motgångar, och dessutom ingöt hopp och vilja att kämpa vidare. Vi hade något som kallades arbetsmoral, vilken omfattade alla från eliterna och ämbetsmännen till arbetarrörelsen. Den som gjorde sitt slitsamma dagsverke kunde med rätta känna stolthet.

Nu lever vi i ett nihilistiskt och sekulärt samhällsklimat där dessa hjälpmedel att klara svårigheter, kriser och motgångar fallit i glömska. Därmed har individen blivit så mycket mer sårbar. I detta läge vänder sig människor till politikerna, som på något sätt fått ta Guds plats. Staten ska göra våra liv lyckliga. En uppgift, och det kan jag garantera, den aldrig kommer att klara av.
Om man inte vill läsa Aristoteles kan man ju lära av exempelvis August Strindberg. Så radikal han var, insåg han ändå livets realiteter när han sa: ”Plikten är angenäm först när den är gjord”.

Det här är en insikt jag ofta tänker på när saker måste göras som jag inte har ett dugg lust till, men som jag vet att jag kommer att må bra av senare och som förbättrar situationen för mig själv, för föreningarna jag är med i, för arbetsplatsen och kanske för samhället i stort. Att lösa en svårighet innebär också en inre tillfredsställelse då man för sig själv visar vad man klarar av. Att ta itu med jobbiga ting ger paradoxalt nog just den lycka många vill uppnå genom att inte hugga i. Den som passivt förväntar sig att andra ska lösa uppgifterna åt en, lider störst risk att hamna i vanmakt, utanförskap och olycka.

Livet är en kamp. Inte lättsam underhållning. Ju fortare vi inser det, desto snabbare kan vi skapa ett tryggare samhälle där människor tar sig an utmaningar snarare än klagar över hur jobbigt allt är.

Dick Erixon
Debattör och bloggare

Rätt ska vara rätt om mänskliga rättigheter

Ledare Det talas mycket om mänskliga rättigheter i dag. Det är bra. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna har precis firat 70 år, och de 30 punkter...