Det finns flera våldsbenägna strömningar att vara uppmärksam på. Framför allt brukar man tala om nazistisk, islamistisk och vänsterradikal extremism. Gemensamt är att de tillgriper hot i stället för att respektera pluralism och yttrandefrihet. Hoten och våldet tar sig olika uttryck beroende på vilken förankring de har i samhället i stort.
Islamisterna är i dag framför allt ett hot i muslimska samhällen där de har sympatisörer som kan ge stöd på olika sätt. Självmordsbombningar, mord på journalister och kidnappningar av hundratals skolflickor kan ske i Afghanistan och Nigeria men är betydligt svårare att utföra i väst.
Nazister finns här hemma, men de har inte något stöd i etablerade sammanhang. De skränar och skrämmer framför allt genom att klottra och marschera. För enskilda personer som motverkar dem, utgör de ett hot och ska naturligtvis punktmarkeras av ordningsmakten som kan förebygga angrepp. Men avsaknaden av förankring i bredare grupper gör att de saknar ”förmåga att förändra statsskicket” som säkerhetspolisen uttrycker det.

Vänsterextremister har däremot uppenbar förankring inom bredare kulturella vänster­kretsar i Sverige. De får komma upp på Kultur­huvudstadsårets officiella scen i svarta rånarluvor och hyllningar till en dömd ligist på kläderna. Flera professorer på landets universitet tar extremvänsterns parti på DN-debatt. Försvar från finare och mer etablerat håll än så kan man inte få i vårt land.
Att avslöja hur djupt förankrad den vålds­benägna autonoma vänstern är i det etablerade samhället, var den viktigaste poängen i SVT:s Uppdrag granskning tidigare i maj.
Naturligtvis kallade Socialdemokraterna närstående Dagens arena genast Janne Josefssons avslöjanden för ”dålig journalistik”, och bekräftade därmed hans granskning. Även socialdemokrater har svårt att på riktigt ta avstånd från dem som i ”solidaritetens” namn bryter sig in i och slår sönder privatpersoners lägenheter och misshandlar gästarbetare som man tror är politiska motståndare.

Vänstern talar gärna om nazistiskt våld, och argumenten mot det håller jag till fullo med om. Men det skorrar falskt när man samtidigt bagatelliserar vänsterns våld och förtryck. Forskningen kring folkmord visar att vänsterns hjältar Mao, Stalin och Pol Pott har dödat mer än fem gånger så många civila som nazidiktatorn.
Inget kan vara viktigare i kampen mot politiskt våld än att lyfta fram den våldskultur som står närmast svenskt samhällsetablissemang och som länge ignorerats och i värsta fall bortförklarats och moraliskt legitimerats: vänsterns våldsromantik.

Dick Erixon