Det Nils Frykman lär ha skrivit i originaltexten till den kända sången "Nu är jag nöjd och glader" beskriver träffsäkert ett fenomen. Formuleringen i värmlänningens originalversion sägs ha varit: "Nu satan fritt må rasa och prästen hjälpa till". Numera sjunger vi det lite mer lättsmälta: "Nu satan fritt må rasa och världen hjälpa till". Men jag tror att den då förlöjligade skolläraren prickade rätt. Det är prästen som hjälper till.
Allt oftare intresserar sig så kallade granskande journalister för företeelser i kyrkans värld. Att hitta fel i kyrkorna är enkelt. Där det finns människor finns det fel. I den karismatiska kristenheten finns en halv miljard potentiella granskningsobjekt. Med en för journalisten genant okunskap skrider man till verket.
Bevakningen av tro och kyrka kräver uppenbart inte att man är påläst. Faktafelen är legio och kyrkliga termer och begrepp är uppenbarligen inte journalistens hemmaplan. I färskt minne har vi hemliga avlyssningar som kränkte biktrummets avskildhet. Nu senast är det förbön för sjuka som vevas.
Detta mediabeteende är på intet sätt nytt. Spaningen gäller inte, för att tala med Frykman, att "världen hjälper till" i raseriet. Problemet är prästen! Ärkebiskopen ryckte ängsligt ut och hejade på journalisterna som angrep hans anställda prästkollegor. På samma sätt, gällande helande, upprörs en equmeniapastor över felaktigheter i andra pastorers beteende och verksamhet. Detta passar perfekt in i programmens dramaturgi. Tesen som redaktionen driver behöver "vittnen" och "experter". Sedan, under stark press, trycks den granskade upp mot väggen.
På så sätt kan man säga att alla har fått komma till tals. Vilka som ställer upp som vittnen eller experter kvittar bara "rätt åsikt" blir uttryckt. Det räcker att man tidigare varit medlem i en granskad frikyrka eller att man är allmänt oroad över det journalisten beskriver som fakta. I korta sekvenser redigerar man sedan fram det som styrker programidén.
Varje nyans och resonemang förkortas till att passa programformatet. Att kyrkorna granskas är bra. Att det tyvärr oftast (inte alltid) är tendensiöst har vi lärt oss att leva med under årtionden. Men att "prästen" hjälper till när drevet går är beklagligt.
När allt är över vet vi inte vad biskopen tycker om själavården eller vad equmeniapastorn tror avseende helande. Kvar finns den bespottade kollegan vid skampålen. Det vi vet med all säkerhet är att tro och kyrka ytterligare en gång har fått lida för att den rymmer bristfälliga människor.
Dan Salomonsson
Pastor Uppsala Pingst
ledarsidan@varldenidag.se
