Dags att lyssna på forskareliten om ungas könsdysfori

Karusellen snurrar allt fortare runt den nya könsbyteslag som riksdagen ska ta ställning till den 17 april. I mitten av denna alltmer högljudda cirkus står motvilligt ”cirkusdirektör” Ulf Kristersson och kämpar mot partikamrater, forskarelit och sunt förnuft.

Kristersson får inte ens riktigt stöd av sig själv, det han innerst inne tycker. Men kämpa emot, det ska han göra. ”Jag hade gärna sett en 18-årsgräns”, lär han ha sagt inför en grupp journalister. Men, likt den tappre Don Quijote fortsätter han striden mot de fiktiva fienderna – ”väder­kvarnarna” – ivrigt påhejad av sina, i vanliga fall, politiska motståndare.

Det som nu utspelar sig inför öppen ridå är tragiskt och spär på det växande politikerförakt som redan råder i stora grupper i Sverige. Att backa från förhastade löften är smärtsamt, men att stå fast vid dem är ännu sämre.

Ett stort antal av Sveriges ledande överläkare och experter inom barn- och ungdomspsykiatri/medicin skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet (9/3): ”… det finns ingen anledning att forcera fram en ny könstillhörighetslag, som med all säkerhet kommer att skapa men för ett okänt antal ungdomar med annan och allvarlig psykiatrisk problematik.”

Man kan naturligtvis stoppa fingrarna i öronen när seniorprofessor i barnmedicin Hugo Lagercrantz med en mängd andra överläkare och professorer inom psykiatrin höjer ett varningsrop och i stället lyssna på transaktivisternas kamp för en ny ”vetenskap”, där symbolpolitik måste trumfas igenom.

Svårare blir det för statministern att hantera att S-toppar som Margit Wallström och Margareta Winberg förenar sig med experterna och kvinnoorganisationerna i uppropet mot förenklingen av juridiskt könsbyte. Sunt förnuft är svårt att bekämpa.

Men vari ligger då problemet? Är det så farligt att låta 16-åringar byta juridiskt kön, i stället för att de ska göra det några år senare?

I boken Ånger, av journalisterna Karin Mattisson och Carolina Jemsby, hävdas att forskningsläget visar att cirka 80 procent av alla minderåriga som identifierar sig som transpersoner återidentifierar sig med sitt biologiska kön efter puberteten.

Könsdysfori skulle i så fall hos många – kanske de flesta? – ha andra orsaker som ”läker ut med tiden”, och det skulle därmed gagna de flesta unga med diagnosen könsdysfori att snarare bygga in ett större tröghetsmoment i processen än att underlätta vägen till framtida irreparabla operationer och hormon­behandlingar.

Varför denna stress med ett beslut som bevisligen väcker många tunga instansers motreaktioner?

Saken blir ju inte lättare för statsministern av att andra tunga instanser nu lägger sitt perspektiv i denna fråga och kommer fram till samma slutsats som professorerna.

Varningar har väckts att detta förslag med att underlätta könsbyten kan komma att utnyttjas av kriminella aktörer. Inte bara så att biologiska män med pedofila böjelser kan se en öppning att som ”nya kvinnor” lättare komma in i unga tjejers omkläd­ningsrum, utan även att bedragare medvetet kan förvirra sin bakgrund med ständiga könsbyten.

Remissyttringar från Bolagsverket, Åklagar­myndigheten, Ekobrotts­myndigheten och Polis­myndigheten varnar för just detta. Det är anmärk­nings­­värt att denna samlande argumentation från så många tunga samhällsaktörer inte får statsministern att tänka om.

Alla goda seglare vet att man inte hissar segel i dimma. Och det råder alltför mycket dimma i denna fråga.

Vi är många som tycker att Sverige i grunden har en ganska bra statsminister i Ulf Kristersson. Låt oss hoppas att han i denna fråga byter roll från cirkus­direktör till kapten.