Bitte Assarmo: Vänd er mot verkligheten

I skrivande stund ser jag fram emot söndagen. När du läser detta har jag alltså utövat den medborgerliga rättighet som vi ser som självklar men som människor fått kämpa hårt för. En rättighet som mina mor- och farföräldrar inte förvärvade förrän de var vuxna. Det är en märklig tanke som gör historien påtagligt levande och som gör att jag aldrig slutar uppskatta den demokrati som jag är en del av.
Jag erkänner det utan tvekan: Jag älskar att gå till vallokalen. Det har jag alltid gjort, till och med innan jag själv fick rätt att rösta. Jag minns min barndoms valsöndagar, då jag fick följa med mamma och pappa när de lade sin röst. Efteråt gick vi till kondiset på hörnan och köpte en tv-tårta med vaniljkräm och hallonglasyr och gick sedan hem och kokade söndagskaffe. Det var festligt och det var fint och det var högtidligt.
Det är det på sätt och vis fortfarande. Vetskapen att vi alla, du och jag, får vara med och påverka, är faktiskt svindlande. Vi tänker inte alltid på det, vi som är vana vid att leva i ett demokratiskt samhälle, men i stora delar av världen är rösträtt fortfarande något man får kämpa för.