Nådens år 2014 började med ett av tidernas värsta snedsteg inom svensk feminism. En samling kvinnor och män, med olika (och brokiga) politiska preferenser, startade i samband med Fadimedagarna en personkampanj mot Sara Mohammad, ordförande i riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime, GAPF.
Någon närmare presentation av Pela Atroshi och Fadime Sahindal behövs knappast i dag. Dessa unga kvinnor, som tog strid för sin frihet och som på grund av detta mördades av sina egna fäder och farbröder, är i dag de kanske mest kända ansiktena i kampen mot hedersvåldet. Och de berör. På djupet. Deras tragiska död har också synliggjort en kultur som inte hör hemma i ett demokratiskt land, och som hänger som en skugga över tiotusentals unga kvinnor (och män) idag.
Det är mot denna kultur Sara Mohammad, tillsammans med övriga aktiva i GAPF, kämpar. Det är mot denna kultur – oavsett etnicitet och religiös tillhörighet – hon agerar. Hon tar strid för de utsatta, och i synnerhet utsatta kvinnor, mot en förtryckande maktstruktur som alla demokratiskt sinnade svenskar borde känna avsky inför.

Trots detta har Sara Mohammad utsatts för en smutsig och lögnaktig hatkampanj – inte minst från andra kvinnor som utger sig för att vara feminister, med fäste i bland annat Feministiskt initiativ. Och varför? För att hon uttalat kritik mot just hederskulturen och för att hon dessutom vågat påstå att denna kultur är vanligt förekommande inom vissa invandrargrupper.
Detta får inte sägas högt i dag. Inte ens om det är sant. Islamofobistämpeln slängs som en våt, kvävande filt på alla och envar som vågar uttala minsta kritik mot företeelser inom islam – även när dessa företeelser strider mot den jämlikhet och tolerans som är feministernas ledstjärna.
Vi lever i kulturrelativiseringens tid, helt enkelt, med krav på särbehandling baserad på religion. Och feministerna har hoppat på tåget. Hellre liera sig med de muslimska organisationer som har nära samröre med Egyptens muslimska brödraskap än med dem som kämpar för generell jämlikhet och rättvisa. Sara Mohammad har varit kritisk mot islam och det får man inte vara. Då är man islamofob. Och detta har bestämts – ja, av vem? Vilka?

Det är kanske dags att ställa sig den frågan. Och när drevet går mot kvinnokämpar som vill att alla – även invandrande – kvinnor i Sverige ska omfattas av samma demokratiska lagar, är det dags att bestämma sig. Vilka ska styra debatten om hedersvåldet? Demokratikämpar som Sara Mohammad – eller de som vill stoppa henne?

Bitte Assarmo
debattör och fri skribent