Häromdagen avhystes EU-migranterna från Sorgenfri i Malmö, efter en lång rättsprocess som uppmärksammats stort i medierna. Avhysningen skedde i enlighet med svensk lag, och hur mycket empati man än har med de tiggare som ockuperat platsen känns det ändå bra att rättssamhället fungerar. Det kan ju inte vara rimligt att människor får ockupera privat mark hur länge som helst utan att myndigheterna agerar.
Det är förstås inte alla som håller med om det. Runt omkring lägret i Malmö har det länge kretsat aktivister som kämpat för att lägret ska få finnas kvar. Varför är oklart – det talas visserligen om solidaritet, men vad som kan uppfattas som solidariskt med att etablera kåkstäder är inte helt lätt att förstå.
Ändå är det lätt att förstå de människor som valt att engagera sig. De brinner för något och agerar utifrån det. Deras agerande innebär visserligen att länder som Bulgarien och Rumänien i princip får lättare att komma undan med sin diskriminering av minoriteter (ju mer krav som ställs på myndigheterna i Sverige att ta ansvar för utländska tiggare, desto mindre press på migranternas hemländer att ta ansvar), men det är kanske inte så lätt att se klart när man är så djupt engagerad i en hjärtefråga.
Problematiskt blir det dock när politiker väljer att agera som aktivister. Både Gudrun Schyman och Soraya Post (Feministiskt initiativ) har uttalat sig negativt om att myndigheterna följt svensk lag. Gudrun Schyman drar paralleller mellan avhysningen av ockupanterna på Sorgenfri och diskrimineringen av svenska romer på 1960-talet. Hon bortser helt från det faktum att detta rör sig om människor som är medborgare i ett annat EU-land, nonchalerar Rumäniens och Bulgariens ansvar för sina medborgare och lägger ansvaret på de svenska skattebetalarna. Enligt Soraya Post är Sverige ”sämst i klassen” när det gäller bemötandet av EU-migranter, detta trots att det tänjts på lagen in absurdum för att inte tiggarna ska kränkas.
Det är i sanning häpnadsväckande att politiker, som är framröstade av svenska folket och därmed också har fått i uppdrag att värna landets och befolkningens väl, så lättvindigt dömer ut svensk lag och upprätthållandet av denna. Att göra det i en tid då politikerföraktet breder ut sig alltmer är dessutom direkt infantilt. Tiggeriet är i dag utom kontroll i många svenska städer, och i Stockholm har myndigheterna inte längre något begrepp om hur många utländska tiggare som befinner sig i staden. Det är ett rättsosäkert läge som enbart förvärras av att folkvalda väljer att ta ställning mot det egna landets lagar och därmed också mot de egna medborgarna.
På sociala medier ser man alltmer kommentarer om att svensk politik är en lekstuga. Det är inte svårt att se en poäng i den iakttagelsen när man läser sådana uttalanden som Schyman och Post gör. Därför måste alla politiker ställa sig bakom lagen i det land där de är verksamma. Aktivism hör inte hemma i de politiska rummen. I de politiska rummen måste man använda både hjärta och hjärna om man ska kunna göra ett nyttigt arbete.
Bitte Assarmo
chefredaktör för Katolskt magasin