Begravningsgudstjänster som följdes av en hel värld

Kristna avsked i form av stora begravningsgudstjänster i Santos i Brasilien och i Rom, tillsammans med kravet på att verklig julfrid och julfred borde innebära ryskt tillbakadragande från all ockuperad ukrainsk mark, förvandlades under första veckan av nya året till stora världsnyheter.  

Förvisso innebar begravningsgudstjänsten redan den 19 september ifjol, för brittiska drottningen Elizabeth II, att ett rekordantal människor världen över gavs möjlighet att ta intryck av ett kristet avsked av en avliden människa. Alla de hundratals miljoner som följde akten, främst via tv, fick ta del av ett Kristuscentrerat budskapet från Bibeln i ritualerna och förkunnelsen om att genom Jesus Kristus är dödens makt och udd bruten, och döden har inte längre sista ordet. Det proklamerades att uppståndelsens löften om ett evigt liv, och om att få ses igen, gäller – och skänker framtidshopp. 

I denna tillit levde – och avled – drottning Elizabeth II (1926–2002) från England den 8 september – och likaså Joseph Ratzinger (1927–2022) från Tyskland, sedermera påven Benedictus XVI. 

Ratzinger kom från ett fromt hem i Bayern, och tidiga andliga upplevelser i barndomen ledde honom in på prästkallelsens väg. Senare betroddes han uppgifterna som ärkebiskop hemma i München i 50-årsåldern, vidare kardinal och prefekt för katolska kyrkans troskongregation i Rom i syfte att bevara läran, och 2005 blev han påve för världens största kyrka.

När krafterna tröt valde han dock, i ödmjukhet, att efter knappa åtta år abdikera och avsäga sig påveuppdraget, något en påve inte gjort sedan 1415. Den längtan som den avgångne påven bar inombords handlade om att de resterande åren i jordelivet (de blev nio) skulle få tillbringas i kloster och ägnas åt bön, gudstjänstliv och trosgemenskap.

Benedictus XVI räknas inom katolska kyrkan som en av de största teologerna genom tiderna på denna kyrkas ledande post. Han kom att se igenom avigsidorna med en politiserad kyrka – som satte världsliga framgångar och acceptans, politiska ideologiers språkbruk, tankesätt och anpasslighet – framför trons, bönens och gudstjänstens liv. 

Som ung prelat och rådgivare i Andra Vatikankonciliet (1962–65) medverkade Jospeh Ratzinger till teologisk förnyelse inom katolska kyrkan. Men han såg också hur detta kom att missbrukas av enskilda präster och teologer genom ett flytande, individualistiskt och självcentrerat budskap – vilket därför kom att ligga till grund för Ratzingers tilltro till stadga, ordning och reda i trosläran.  

Det måste ses som ett speciellt sammanträffande att samma vecka som forne påvens begravningsgudstjänst ägde rum, vigdes även en annan kristen världskändis – fotbollslegenden Pelé (1940–2022), den ende som vunnit VM tre gånger – till den sista vilan, detta i sin hemstad Santos i Brasilien, São Paulos hamnstad. 

Pelé stod för en renhet i spelet, justhet, positivitet och glädje – något som dagens fotbollsstjärnor sällan utstrålar eller ens försöker att leva upp till. Om någon skulle vara kung eller president över världen så vore det Gud, och ingen annan, menade Pelé, själv en gång i tiden brasiliansk idrottsminister. 

Berättelsen om hur den knappast fotbollsbeläste påven Benedictus XVI mötte Pelé i Vatikanen och inte kände igen – eller kände till – honom, tog den alltid lika glade Pelé med ett godmodigt och sprudlande skratt, ett utflöde av hans stora kärlek till livet, Guds gåva.