Be Jan Björklund om ursäkt, SVT

Satir tillhör ett av de svårare litterära områdena. Genom historien har satiren både varit en spegel av samtidens kultur och trender och samtidigt en säkerhetsventil för att ostraffat uttrycka starka känslor och åsikter.
I de nya medierna har satir blivit allt vanligare som "pausfågel" i annars allvarligare program. Där kan satiren ibland också misstänkas användas för att formulera oförskämdheter som programledare inte skulle kunna med att själva formulera, eller som man vill gömma sig bakom, utan att behöva ta personligt ansvar för.

Vilken programledare skulle våga likna folkpartiledaren Jan Björklund med Franco, eller antyda att skolministern innerst inne vill aga våra barn. Men i "satirens" form duger tydligen sådant för SVT:s valredaktion. För troligen dyra pengar har man anlitat en halvkänd kulturperson, Henrik Dorsin, för att hjälpa programledarna i sina partiledarutfrågningar med att antyda "de osägbara" frågorna. Att förre majoren Björklund gärna skulle bomba Teheran, och hellre gå klädd i uniform än burka och kaftan, kan bara ursäktas som en torftighetens poesi utan tillstymmelse av varje intellektuell briljans. Men måste torftigheten publiceras? Och måste den betalas med licensmedel?
I stället för att lyfta programmet smetas skickliga utfrågare som Mats Knutsson och Anna Hedenmo ner med Dorsins undermåliga satir. Satir kan nämligen vara både briljant, rolig och framåtsyftande. Den kan även vara elak. Men satir utan en dos kärlek både till "offret" och publiken blir bara hård och plump. Den blir som Dorsins. Om lyssnaren inte på något sätt kan känna igen sig, skratta åt karaktärsdrag som målas lite för tjocka eller fundera över bilder som kan vara lite sanna, fast ändå inte, blir satiren bara ett slag i luften och korkad.

Satirens syfte är naturligtvis vällovligt, om den inte bara är ett sätt att legitimera oförskämdheter. Det finns en lång och stor svensk tradition när det gäller satir, allt från Karl Gerhard till Erik Blix. Karl Gerhard kunde genom sin satir hålla svenska nazister på mattan, förlöjliga dem men inte förnedra dem. "Den ökända hästen från Troja" är paradexemplet. Erik Blix och satirgruppen På håret har kanske mer än någon annan grupp skapat vass, men kärleksfull satir, där både Sahlins och Maud Olofssons ytterlighetsdrag fått oss att skratta åt "offren" men ändå respektera dem.
Ett enstaka övertramp av en medioker artist vore inte så mycket att orda om, ifall det inte i verkligheten är ett uttryck för en trend av tappad smak och bildning i synnerhet i etermedierna. Vulgariteten har förts in i dessa medier med en explosionsartad fart. Svordomar och könsord är accepterade både från medverkande och programledare. Annika Lantz medverkade till att sätta den vulgära trenden med sina pratshower i P3 och P1. Att lyssna på P3 är i dag närmast plågsamt om man inte medvetet vill grotta ner sig i banalitet och sexbeskrivningar, gärna och helst i homo-, bi- och multisexskolor.

Det här handlar inte om fobier, alltså rädslor, för att inte kunna höra det obekväma eller det avvikande. Men det skulle väl kunna få handla om smak och kultur. Det skulle också kunna få handla om att berättelsen om verkligheten, även om den sker i satirens form, kan formas med både knivskarp skärpa och flerbottnad humor.
Om Dorsins satir i partiledarutfrågningarna är utryck för det bästa av artistiskt skapande på sitt område är mörkret inte långt borta. Eva Hamilton borde snabbt be både Björklund och tv-tittarna om ursäkt. Snus är snus om än i gyllne dosor.....Siewert Öholm