Opinion
Både kyrkan och världen behöver utvärdera följderna av corona
Hårda restriktioner får indirekta följder, som det kommer att ta flera år att utvärdera.
Coronapandemin är nu formellt över. I Sverige klassas covid-19 sedan den 1 april inte längre som en samhällsfarlig sjukdom. Och förra veckan förklarade Anthony Fauci – chefen för USA:s smittskyddsmyndighet – att den pandemiska fasen är över i USA.
Andra länder har ännu inte förklarat faran över, och allra mest problematisk är situationen där allt började: i Kina.
De officiella siffrorna säger att Kina har det lägsta dödstalet i hela världen (undantaget de länder där ingen har avlidit av corona) – tre döda per en miljon invånare. Men medan Sverige intog den sunda hållningen att betrakta omikronvarianten som relativt ofarlig, har Kinas kommunistparti benhårt hållit fast vid sin nolltolerans och skadligt hårda restriktioner.
Kinas coronahantering avslöjar ett problem med totalitära system. Där demokratier behöver göra olika slags kompromisser, kan en totalitär regim ta mycket långtgående steg för att behålla sin makt eller driva igenom någon princip som makten anser viktig. Kinas kommunistparti har fortfarande blod på händerna från Det stora språnget på 1950-talet, Kulturrevolutionen på 1960-talet, och massakern på Himmelska fridens torg 1989.
Den här gången har medborgarna inte dödats avsiktligt, men inlåsningen av miljontals fullt friska medborgare och separerandet av små barn från deras familjer har gett allvarliga konsekvenser. De inlåsta har upplevt svält och andra problem, och därutöver har hela landets ekonomi lidit allvarliga men.
Händelserna i Kina ger anledning till eftertanke också i det demokratiska väst. Även här infördes drastiska restriktioner, som i flera fall gav värre konsekvenser än dem man hoppades undvika genom att försöka minska smittspridningen. Inte minst i USA har munskyddstvång fått rollen av identitetspolitiska markörer och därmed också blivit en stridsfråga i samhället och även inom kyrkan.
Corona har härmed blivit skådeplats för djupare frågor om huruvida mänskligheten kan frälsa sig själv via politiska åtgärder, eller om dessa snarare blivit uttryck för begränsningar i grundläggande fri- och rättigheter.
Hårda restriktioner får indirekta följder, som det kommer att ta flera år att utvärdera. Detta gäller även på trons område. En så lång tid av mer eller mindre nedstängda kyrkor får konsekvenser för människors religiositet. En ny undersökning från Spanien visar att andelen medborgare som beskriver sig som icke-religiösa har ökat dramatiskt sedan före pandemin, och för första gången någonsin definierar majoriteteten av landets unga sig som icke-religiösa.
Två år av förändrade livsmönster påverkar hur människor relaterar till Gud, församling och kristna gemenskaper. Vissa människor kommer att ha närmat sig Gud, andra har fjärmat sig. Under pandemin lyfte många församlingar och samfund vikten av att ta nya steg när vi väl kommit ut på andra sidan. Nu är vi där, och mängder av lärdomar kan finnas i den utvärdering som nu behöver göras.
Det finns en uppenbar frestelse att låtsas som om de gångna två åren aldrig inträffat, och bara fortsätta som tidigare. När åtminstone Sverige nu har gått vidare till ett nytt normalläge är det tid för analys:
Vad har individer, samhälle och församlingar lärt sig av dessa två märkliga år i världens historia? Vad behöver vi tänka på för att undvika negativa följder av nya eventuella smittvågor, exempelvis sådana som Kina just nu upplever så starkt? Och framför allt: Hur ska kyrkor och samfund ta tillvara den insikt om livets förgänglighet som corona faktiskt har väckt i mänskligheten, och möta den insikten med evangeliet?
