Argumenten mot dödshjälp är starkast

Frågan om aktiv dödshjälp blossar återkommande upp i svensk debatt. Denna sommar skedde det i DN med ett hjärtskärande reportage om en svårt sjuk man som fick hjälp av en läkare att avsluta sitt liv. Reportaget åtföljdes av en debattartikel som hävdade att ”frivillig dödshjälp är en mänsklig rättighet” och som krävde att regeringen ska utredda förutsättningarna för att göra dödshjälp laglig.

Frågan är inte enkel att ta ställning till, det är viktigt att inse. Det finns synpunkter och argument som är värda att lyssna till på båda sidor av skyttegraven och vi gör väl i att föra ett sansat samtal.

Argumenten för att införa aktiv dödshjälp handlar dels om autonomiprincipen, det vill säga att den enskilda människan ska ha frihet att bestämma över sitt livsöde, inklusive sin egen död, och dels om att minska lidandet när ingen annan hjälp finns att få.

Argumenten emot att införa aktiv dödshjälp innebär inte att man förnekar giltigheten i de två argumenten om autonomi och lidande. Tvärtom, de är viktiga perspektiv. Men de måste sättas in i en större bild, i en helhetssyn på människan och sjukvården.

Jag har tidigare här på ledarsidan formulerat fem argument mot dödshjälp:

Det första argumentet gäller läkarens roll. Ända sedan Hippokrates är läkarens roll att ”aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta”. Att hjälpa en människa att dö, i stället för att leva, går emot läkareden. Det är inte en tillfällighet att Läkarförbundet menar att ”läkarassisterat självmord, liksom naturligtvis aktiv dödshjälp/eutanasi, inte bör tillåtas”.

Det andra argumentet gäller patientens situation. Aldrig är väl en människa mer utlämnad än vid livets slutskede. Det är en verklighetsfrämmande abstraktion att enbart tala om valfrihet och självbestämmande.

Många andra aspekter måste vägas in. Önskan att inte ligga andra till last, outtalade förväntningar från anhöriga och vårdpersonal och egen oförmåga att i en pressad situation se konsekvenserna av ett beslut.

Det tar ungefär fyra sekunder att nå vattnet om du hoppar från Golden Gate-bron. Av hundra överlevare har samtliga hävdat att de ångrade självmordsförsöket redan under fallet.

Det tredje argumentet gäller frågan om det sluttande planet. Om dödshjälp införs, måste kriterier definieras för när det ska tillåtas. Erfarenheten från länder där detta prövats visar att kriterierna efter hand utvidgas och dödshjälp börjar tillämpas i allt fler fall.

Här ska man inte underskatta den ekonomiska dynamiken: I många situationer är det för sjukvården mycket lönsamt att bli kvitt en patient!

Det fjärde argumentet gäller medicinsk utveckling. Vi har sett en enorm utveckling av den palliativa vården och möjligheten till smärtlindring. I stället för att öppna genvägar med dödshjälp bör vi skjuta till mer resurser för forskning och utveckling av vården, så att frågan om lidandet kan mötas genom kamp för – inte mot – livet.

Det femte argumentet gäller frågan om smärta. Bland dem som efterfrågar dödshjälp är det nämligen inte alltid fysisk smärta som är skälet. Det kan finnas psykologiska skäl som depression eller känslan av förlorad värdighet eller relationen till omgivningen. Då är det på de områdena vi ska hjälpa människor att vilja fortsätta leva.

Att en fråga är komplicerad betyder inte att den är omöjlig att besvara. Att det finns giltiga argument på båda sidor betyder inte att alla argument väger lika tungt. I den här frågan är argumenten mot dödshjälp – och därmed för en kultur som kämpar för människans liv – klart starkare än argumenten för dödshjälp.

– –

Ledarsidans Olof Edsinger och Per Ewert har en viktig debattartikel i SvD om dödshjälp.