Vi är fortfarande många som har de inre bilderna kvar: en ung, ogift och av naturliga skäl aningen osäker 27-åring som tillträder som kung den 15 september 1973, efter sin farfar Gustav VI Adolfs bortgång i en ålder av nästan 91 år.
I dag är Carl XVI Gustaf den fjärde regent i världen av nu levande som suttit längst på tronen. I den demokratiska västvärlden är han tvåa, efter drottning Margrethe II (1972) av Danmark.
Tiden går fort påminns vi ofta om. Ingen annan svensk monark har som Carl XVI Gustaf tjänat vårt land som konung, regent och statschef så länge som ett halvt sekel. De imponerande 50 åren kräver en jubileumshelg, vilken inleds fredagen den 15 september.
Att det samma dag är svärsonen prins Daniels 50-årsdag utgör i sig ett märkligt sammanträffande.
Mer än hälften av Sveriges medborgare har alltså aldrig levt med någon annan kung än just Carl XVI Gustaf. Det unika och historiska med ett halvt sekel som Sveriges statschef kan jämföras med kungens farfars far, Gustav V:s 43 år under perioden 1907–1950, och kung Magnus Erikssons 44 år på 1300-talet.
I pandemins inledning höll kungen, på Palmsöndagen inför påsken 2020, ett tv-sänt tal till nationen. Få tänkte på det först, men huvudbudskapet rörde inte specifikt nuet utan framtiden, då vi får minnas den här svåra tiden. Genom att väcka till liv människors rättskänsla, plikt, samvete och andlighet – ytterst klassiska kristna dygder – hamnar det moraliska valet om att sätta medmänniskan eller sig själv i första rummet i ett självklart läge.
”De val vi gör i dag ska vi leva med, länge”, påminde då kungen. Syftningen var övertydlig: Var och en av oss måste leva med sitt samvete.
Budskapet var omisskännligt adresserat till alla och envar. Egentligen berör det om vi kommer att ha anledning att bära vårt huvud med stolthet, eller blicka ner i marken och skämmas över ett egoistiskt val. Svek vi eller inte under viruspandemin i att skydda medmänniskor, och oss själva, från vidare smittspridning?
Kungen tvekade inte heller att nämna att många normalt går till kyrkan i påsktid. Därför upplyste han om denna stora kristna högtids budskap: en lång och mödosam vandring, vilken mynnar ut i att ljuset segrar till slut. Därför kan vi åter känna hopp.
En över tiden alltmer tydlig linje hos vår nu jubilerande monark är att han länge insett, och påmint om, att svåra tider förr eller senare inträffar. Det är just då som kontinuitet och stabilitet, det traditionella, nedärvda, kristna och familjenära personliga, framstår som oundgängligt. Särskilt för att leda ett land.
Därför menar en majoritet svenskar att demokratin förstärks genom att också vara en konstitutionell monarki – med långa perspektiv och familjeband tillbaka i historien.
De konstitutionella monarkierna visar på att de självklara demokratiska principerna om allmänna, fria, regelbundna och hemliga val med lika rösträtt, mycket väl går att förena med en moralisk, historisk och andlig förstärkning. Ett extra värn och försvar krävs nämligen när läget i ett land är särskilt oroligt, svårt och allvarligt.
Det är precis då, just i dessa krislägen, det svenska folket inser att kungens eller drottningens ord och budskap ger en extra tyngd och djup – något som de folkvalda partiföreträdarna, med de politiska motsättningarna, inte alltid riktigt kan eller förmår att nå upp till.
Därför finns de konstitutionella monarkierna kvar i ett antal europeiska demokratier, så också i vårt Sverige. Deras närvaro, historiska tyngd och levande andliga kristna arv betyder något. Deras samlande roll, över partipolitikens splittring och angrepp, visar också vad de vårdar och förvaltar, ja, förklarar varför vi behöver dem.
Min bild är att det är just detta som Carl XVI Gustaf, under sina unika 50 år som vår statschef och kung, ytterst har velat värna och förmedla.