Finlands kommunval i helgen kanske inte direkt fångade de världspolitiska strålkastarljusen, men aktualiserar en tendens i samhällsutvecklingen under längre tid i vårt östra grannland. Inte sällan beskrivs nämligen Finlands politik av att man utifrån en borgerlig och/eller kyrklig, värdekonservativt försiktig grundton väntar länge, för att sedan helt och fullt acceptera det nya – och överger den tidigare positionen. 

Ett tydligt sådant exempel berör hur snabbt det gick för det tidigare av tvång så sovjetryskt närstående Finland – rädda för bannor från Moskva att framstå som alltför pro-västliga – att ansöka om och med betryggande majoritet i folkomröstningen 1994 gå med i EU och direkt ansluta sig till euron. Detta jämfört med händelseutvecklingen i Sverige, där utslaget var betydligt jämnare och vi fortsatt behåller vår nationella valuta, kronan.