De som tidigt varnade om vad som höll på att hända var så kallade ”låsdyrkare” – personer som är timanställda på fritidsgårdar och som ofta har invandrarbakgrund och är uppvuxna i området. De ringdes inte sällan in med kort varsel för att lösa svåra situationer där lokalkännedom krävdes.
– De hade konkreta uppgifter om att individer hade rest ner, de hade diskussioner med personer som övervägde att resa, och även kunskaper om på vilka platser de här ungdomarna möttes och planerade, som källarmoskéer, säger Christer Mattsson, forskare och föreståndare vid Segerstedtinstitutet som genomfört studien.
Totalt 14 personer, elva ungdomsarbetare och deras tre chefer, har intervjuats för den vetenskapliga artikeln, som är den första att publiceras i forskningsprojektet ”Från Göteborg till Paradiset” – ett samarbete mellan Göteborgs universitet och Segerstedtinstitutet och som även finansieras av Göteborgs stad.
Samtliga intervjuade jobbade i nordöstra Göteborg mellan 2013 och 2016.
– De försökte slå larm, men det var ingen som lyssnade. Det uppfattades inte vara en fråga för ungdomsarbetare att hantera, säger Mattsson.
Trots detta försökte de lokalt förankrade ungdomsarbetarna att ta egna initiativ, säger han.
– De gjorde själva tidigt frivilliga insatser genom kontakter med ungdomarna som övervägde att resa för att påverka dem. Det var förmodligen en av de bästa insatser som gjordes, men det blev aldrig någon arbetsuppgift.
Vad var det som brast?
– Bland annat tror jag det var ett grundläggande fel i organisationen att man använde de här unga vuxna männen för att kontrollera svåra situationer i området, säger han.
Först två år efter de första larmen, 2015, inleddes ett förebyggande arbete i staden för att motverka resorna till IS, efter det att Försvarshögskolan informerat kommunstyrelsen om vad som höll på att hända.
– Men då hade de allra flesta redan åkt. Då var det för sent, säger Mattsson.
Det är dock svårt att säga vad skillnaden hade kunnat bli om staden agerat förebyggande direkt vid larmen 2013.
– Men då hade de åtminstone haft en teoretisk möjlighet att nå de som åkte. Från 2015 var det väldigt få som åkte. Med facit i hand var det de två åren som man skulle ha jobbat.