Sara förlorade tre vänner på Utöya

Sara Olsen är hemma hos en väninna i Troms och ser på tv-nyheterna om skottlossning på Utöya. Först tänker hon inte något särskilt på det, men när det börjar talas om skadade personer går de värsta tankarna genom huvudet.
– Jag blev helt chockad, jag visste ju att ett gäng jag kände från Setermoen (en liten ort i norra Norge) var på Utöya, säger Sara.
– Jag kände att det inte bara handlade om lite skottlossning, utan att jag skulle mista någon jag kände. Det var våldsamt, säger 19-åringen.
Samtidigt som dödandet pågår på ön får Sara och hennes väninna telefonkontakt med en gemensam vän som är på Utöya. Hon berättar att hon nyss var tillsammans med en vän som sprang bort från henne under massakern. Mer vet hon inte om honom.
– Då tänkte vi: "Är han död nu?". Vi satt och plågades hela tiden och väntade på att få höra något från de vi kände. Vi hoppades på det bästa, men det var plågsamt att sitta och vänta, berättar Sara.
Under kvällen gick de både tjejerna till en vän, där många samlats för att tillsammans följa nyheterna på tv.
Nästa dag får ungdomarna veta att en annan av deras vänner på ön är död. Ungdomarna samlas i församlingshuset i Setermoen för att få mer information. Kommunstyrelsens ordförande läser upp ett sms från den dödade pojkens föräldrar. För ungdomarna betyder det mycket att vara tillsammans. De flesta känner varandra.
– Alla var chockade och skrämda över att det här kunde ske i Norge, minns Sara.
Under en tid svävar ungdomarna i ovisshet om vad som hänt den förste pojken. När de inte får veta något mer de närmaste dagarna, förstår de att han är död.
Två pojkar från det lilla lokalsamhället är borta. Dessutom är en pojke som Sara kände från grannkommunen dödad.
– Han var studentfestledare i maj, några månader tidigare, och jag hade mycket kontakt med honom. Det var svårt att ta in att det faktiskt hänt, säger hon.
Veckan därefter var Sara tillsammans med sina vänner i Setermoen.
– Vi försökte hålla oss tillsammans och komma ihåg saker vi gjort tillsammans med dem som nu var borta, och finnas där för varandra.
Några veckor senare, 14 augusti, reser Sara till Tromsö för att gå på bibelskolan Fjellheim. Hennes föräldrar är inte kristna, men stöttar henne ändå i sitt val.
– Jag kommer inte från en kristen familj, men har varit med i en kristen gemenskap sedan jag gick i nionde klass. Jag tog emot Jesus och kände att det var riktigt. Sedan dess har jag blivit mer och mer aktiv, berättar hon.