1. Skriften allena – Sola Scriptura
Detta är fundamentet i hela den reformatoriska teologin. All troslära behöver bygga på ett noggrant studium av den heliga Skrift. I alla tider frestas vi människor att i stället bygga våra liv och vår tro på känslor, traditioner och på mer eller mindre tillfälliga trender, men när saker dras till sin spets är det bara Ordets uppenbarelse som borde betraktas som verkligt ”helig”. Som psalmförfattaren Lina Sandell uttrycker det hela: ”Jesus, håll mig blott vid Ordet, det är klippfast grund. Då skall jag ej gå förlorad i den mörka stund. / Mänskomeningar och tycken, ack, hur skifta de. På ditt vissa ord allena lär i tron mig se.”
Detta betyder inte att vi inte skulle ha någonting att lära av den kristna traditionen. Men det betyder att det finns en prövosten som ligger utanför denna tradition, och när det uppstår någon form av konflikt mellan dessa båda är det Skriften som har sista ordet.
2. Nåden allena – Sola gratia
Alla kristna vet nog att vi blir frälsta av nåd, men det som reformatorerna reagerade på var att nåden och de goda gärningarna så ofta bakades ihop i samma ”kaka”. Resultatet blev att det var svårt att finna frälsningsvisshet, eftersom kyrkan själv inte ansåg att det var tillräckligt att förtrösta på Guds nåd.
Nu behöver man ju inte läsa särskilt mycket i Bibeln för att se att ”tron utan gärningar är död”. Men rent själavårdsmässigt är det ändå avgörande att kunna lita på att helgelsen, hängivenheten, de andliga övningarna etcetera visserligen fyller en viktig funktion, men att det endast är tack vare Guds nåd som vi blir frälsta. Med apostelns ord: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig” (Ef 2:8–9).
I många reformatoriska kretsar har man samtidigt varit medveten om att det även finns en annan fallgrop, och det är att ”synda på nåden” – alltså att ta Guds favör för given, som om den vore en rättighet snarare än en dyrbar gåva. När vi gör detta är det dock inte längre ”nåden allena” vi bekänner oss till, utan en ny form av gärningsrättfärdighet, om än i andra kläder. ”Nåden allena” är en lika stor utmaning till gärningslära som liberalteologi och hyperevangelism.
3. Tron allena – Sola fide
Detta slagord kan till stora delar ses som en ”tvilling” till det föregående. Vi blir frälsta av nåd genom tro, i kontrast till att bli frälsta genom våra goda gärningar. Här är det samtidigt värt att påpeka att vissa reformatorer hade en onödigt snäv definition av ”gärningar”. När Paulus talar om dessa saker syftar han nämligen också på det judiska folkets tilltro till sin egen etnicitet, och till sådana yttre identitetsmarkörer som templet, sabbaten och omskärelsen. I det nya förbundet är det bara tron på Jesus Kristus som räknas – allt annat är att betrakta som ”skräp” och som en ”förlust för Kristi skull” (Fil 3:7, 8).
4. Kristus allena – Solus Christus
Som synes hänger punkterna ihop, och nåden allena, tron allena och Kristus allena är som ett tretvinnat rep som tillsammans förkunnar Jesu unika plats i Guds frälsningsplan. Jesus är i sanning ”vägen och sanningen och livet”, och så snart vi förlorar detta ur sikte gör vi våld på evangeliet. Alla våra andliga behov har blivit mötta genom Jesu död och uppståndelse för vår skull. Vågar vi lita på detta?
5. Ära till Gud allena – Soli Deo Gloria
Detta slagord är i praktiken en hel livshållning, och det är precis så som det är tänkt att uppfattas. ”Allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud Fadern genom honom”, skriver Paulus (Kol 3:17). För reformatorerna innebar detta dels ett bemyndigande av vardagen – man måste inte gå i kloster för att behaga Gud med sitt liv – dels en målsättning för våra liv i stort. Som kristna är vi inte kallade att leva med oss själva i centrum, eller att bygga våra egna imperier, utan att främja det som är Kristi sak i världen. En utmaning som knappast blir mindre för att vi identifierar oss med det reformatoriska arvet!