Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk.
Matteusevangeliet 24:1

Världen idag

Reformationen sprids i Europa

Vi börjar resan i Wittenberg, där den unge munken spikade upp sina 95 teser mot avlatshandeln på Slottskyrkans port. Ekot från hammarslagen spred sig över Europa och ända till Sverige. Välkommen med på en spännande resa genom 1500-talets Europa. Docent Torbjörn Aronson är vår reseledare.

Nyheter · Publicerad 22:13, 30 okt 2017

Startskottet – Luthers 95 teser.

Konfrontationen mellan, å ena sidan den förtjänstteologi och pastorala praxis som Luther mötte i kyrka och munkliv och å andra sidan de studier Luther bedrev i Skriften och i Augustinus teologi, ledde honom till ett reformatoriskt genombrott. 1512-17 studerade och undervisade han ur Galaterbrevet, Romarbrevet och Psaltaren vid universitetet i Wittenberg. Hans slutsats blev bland annat att begreppet rättfärdighet i Romarbrevet handlade om en gåva från Gud och inget som kunde förtjänas. Rättfärdigheten var en följd av Kristi död och uppståndelse och skänktes människan genom tron. Tron handlade om förtröstan på vad Gud skänkt i Kristus. Gensvaret på Guds gåva var goda gärningar mot nästan, gärningar som inte gav någon förtjänst utan som skedde av tacksamhet.

Luthers nya teologi blev offentlig genom konfrontationen med avlatshandeln. Försäljning av avlatsbrev i Tyskland tog fart med påvens goda minne, bland annat för att bekosta bygget av Peterskyrkan i Rom. Den vulgära propagandan för avlatsbreven provocerade fram Luthers reaktion och ledde honom till att skriva sina 95 teser, vilka han enligt medarbetaren Philip Melanchthon spikade upp på slottskyrkans dörr i Wittenberg den 31 oktober 1517. Händelsen beskrivs ofta som det officiella startskottet på reformationen.

Förnuftet eller Bibeln?

Martin Luthers uppgörelse med förtjänstteologin baserades på en biblisk och mer pessimistisk syn på människan än den som var vanlig i den katolska kyrkan. Hela människan hade enligt Bibeln fallit i synd, inklusive förnuft och vilja, och därför var det omöjligt för människan att förtjäna något genom sina gärningar. Insikten om människans djupa syndafördärv motiverade också en större skepsis när det gällde det mänskliga förnuftet. Förnuftet var ingen säker auktoritet när det gäller mänsklighetens grundläggande frågor.

I stället lärde Luther och hans efterföljare att Bibeln, Guds Ord, var den främsta normen och auktoriteten. En följd av det blev att kyrkans undervisning måste förändras. Evangeliet, innebärande att människan blir rättfärdig enbart av nåd och tro på Jesus Kristus, måste sättas i centrum för kyrkans förkunnelse. Prästerna måste utbildas till att bli predikanter eftersom den frälsande tron uppkom genom predikan av Ordet. Därför måste den teologiska utbildningen få en koncentration på bibelteologi och på de bibliska språken.

Stegrandekonflikter med påven.

Luthers 95 teser ledde ofrånkomligen till konflikter med biskopar, påvestolen och till sist även kejsaren av det tysk-romerska riket. Teologiska motsättningar, motstridiga kyrkliga, ekonomiska och politiska intressen skapade förutsättningar för en djupgående konflikt som ledde till kyrkans splittring och framväxten av en starkare bibelbaserad kristen tro i Europa.

Martin Luther tillhörde Augustiner-orden när han spikade upp sina teser och vid påvestolen uppfattades detta som en attack mot en annan ordens inflytande där, nämligen Dominikanerorden. I de kontroverser som följde försökte Luthers motståndare skapa en situation där Luther antingen tvingades ta tillbaka sina teser eller hamna i en position där han kunde anklagas för att förneka påvestolens auktoritet. De frågor som Luther berörde i sina teser drogs således in i ett kyrkopolitiskt spel där utgångarna var givna. Genom stöd från tyska furstar lyckades Luther och hans anhängare manövrera på ett sådant sätt att Luther inte kunde tillfångatas och utlämnas till Rom och en säker död som kättare. 1517-21 blev Luther därför en hjälte bland alla grupper i Tyskland som stod i opposition till påvestolen. Under dessa år skrev han flera reformatoriska huvudskrifter: Om kyrkans babyloniska fångenskap, Till den kristliga adeln av tysk nation och En kristen människas frihet.

Påvensbannbulla och exkommuniceringen.

Under 1520 genomförde Vatikanen i flera steg, efter flera föregående disputationer, en utredning och domsprocess i flera steg, vilken slutade i att Martin Luther bannlystes och exkommunicerades. Det innebar att han blev utesluten ur kyrkan och utestängd ur det kristna samhället. Furstarnas plikt enligt påven var nu att tillfångata och bestraffa Luther på det sätt som kättare bestraffades. 15 juni 1520 utfärdade Leo X bannhotsbullan Exsurge Domine, vilken Luther mottar i oktober och 10 december bränner offentligt i Wittenberg. Detta följs av att påven 10 januari 1521 utfärdar bullan Decet Romanum Pontificium, där Luther exkommuniceras.

Inför riksdagen i Worms.

Genom ingripande av fursten av Sachsen, Fredrik den Vise, kallar kejsar Karl V Luther till riksdagen i Worms i april 1521. Riksdagen slutar för Luthers del i att han förklarar att han endast kan återkalla något han skrivit om han överbevisas med Skriften eller förnuftet. 19 april beslutar kejsar Karl V att se Luther som en kättare. Efter att Luther förts i säkerhet till slottet Wartburg översätter han under 1522 Nya testamentet till tyska. Luthers översättning av NT blev den första av en lång rad bibel-översättningar till folkspråken i Europa. Konfrontationerna med kejsaren ledde till att tyska furstar och städer tog ställning för Luther och reformationen och att ”protestant” blev ett kyrkopolitiskt begrepp.

Luthers läror leder till bildning.

Luthers och hans efterföljares undervisning fick stora konsekvenser för den historiska utvecklingen på en mängd områden. En orsak till dynamiken var uppfattningen om det allmänna prästadömet. Alla var syndare, men alla kunde bli rättfärdiggjorda av nåd genom tro. Det innebar att tanken på ett särskilt prästämbete och särskilda löften för munkar och nunnor, vilka gav präster och ordensfolk förtjänst, inte hade någon biblisk grund. Alla rättfärdiggjorda hade rätt att läsa och utlägga Skriften, alla kunde tjäna Gud, och alla var lika inför Gud. Det gjorde reformationen till en massrörelse som förändrade hundratusentals enskilda människors liv, många gånger med kulturuppbyggande konsekvenser. Alla måste få lyssna till predikan av evangeliet på sitt eget språk, lära sig läsa för att kunna förstå Skriften och därigenom få tro. Detta ledde till reformering av teologisk utbildning, gudstjänstliv och nygrundande av skolor och universitet.

Luther och hans medarbetare Philipp Melanchthon var intensivt engagerade i start och uppbyggnad av nya utbildningsinstitutioner. Luther skrev Lilla katekesen och Stora katekesen (1529) i första hand för folkundervisningen. För folket och för prästerna.

Luthers familjeliv och ålderdom.

1525, då han gifte sig med Katharina von Bora, och 1530 då Augsburgska bekännelsen upplästes inför kejsaren. Katharina von Bora var en av flera nunnor som rymde till Wittenberg från ett närbeläget kloster. Genom giftermålet med henne bröt Luther med kyrkans tvångscelibat och bidrog till framväxten av den nordeuropeiska prästfamiljen som ideal. Makarna fick sex barn och ”Käthe” blev en central person i det stora hushållet.

Genom stödet från de tyska furstarna kunde Martin Luther avsluta sina dagar i frid 1546. Han brändes inte på bål som sina föregångare. Under Luthers sista år blev tyvärr hans angrepp mot judar och mot påven allt grövre och bidrog därmed till den våldsspiral som drog in Europa i den era av religionskrig som följde efter hans död.

Reformationen sprider sig till Schweiz.

Den protestantiska reformationen fick fyra grenar: en luthersk i Nordeuropa, en reformert i Västeuropa, en anglikansk i Storbritannien och en radikal gren i Centraleuropa. Även den påvetrogna delen av den romersk-katolska kyrkan reformerades, vilket ibland kallas den katolska motreformationen. Ulrich Zwingli (1484-1531) och reformationen i Zürich i Schweiz utgör den reformerta protestantismens födelseplats.

Schweiz bestod av ett förbund av självstyrande städer och regioner inom det tysk-romerska riket. Kultur, politik och ekonomiska intressen förenade dem medan språk och kyrklig tillhörighet kom att åtskilja. Reformationen samverkade ofta med städernas politiska självständighetssträvanden.

Ulrich Zwingli möter renässanshumanismen.

Ulrich Zwingli kom från västra Schweiz och från en familj som var politiskt involverad. Under studierna mötte Zwingli renässanshumanismens idéer. Renässanshumanismen var en kulturell och pedagogisk strömning som strävade efter att uppliva studiet av antikens klassiker. Syftet var att förbättra retorik och språkbehandling, men också återvinna den vitalitet som kännetecknade den antika kulturen. Tillämpat på kyrkan blev det ett program för att återuppliva studiet av Bibeln på grundspråken, i syfte att förnya den kristna tron och predikan i kyrkan. Erasmus av Rotterdam var renässanshumanismens främste företrädare och utgav 1516 en ny utgåva av Nya testamentet på grekiska, vilken kom att ligga till grund för flertalet översättningar av Bibeln till folkspråken under 1500-talet.

För Zwingli blev mötet med renässanshumanismen avgörande. Han blev en bibelpredikant, som gjorde sig känd för dynamisk utläggning av Skriften och som ivrade för reform av kyrka och samhälle. Luthers undervisning om rättfärdiggörelsen genom tron kom han tidigt i kontakt med, men utvecklades självständigt och präglades av en miljö som skiljde sig från Luthers.

Zwingli reformerar gudstjänstlivet.

Zwingli kallades 1519 till stadspredikant i Zürich och fick ett stort stöd i staden genom sin bibelförkunnelse. När han med utgångspunkt i Skriften började kritisera olika äldre katolska gudstjänstbruk uppstod oroligheter. Disputationer anordnades, varefter Zwingli med stadsbefolkningens stöd kunde driva igenom en reformation av gudstjänstlivet i Zürich.

Allt i gudstjänsten skulle utformas på det sätt som skedde på Bibelns tid. Det innebar att gudstjänsten framför allt kom att bestå av församlingssång, bön, läsning av bibeltexter och predikan. Nattvarden förändrades så att församlingen satt till bords, alla fick ta del av bröd och vin, och alla böner som hade med romersk-katolsk transsubstantiationslära togs bort. Enkelheten och gemenskapen i gudstjänst- och nattvardslivet gjorde ett starkt intryck och spreds till många städer i Schweiz och sydvästra Tyskland. Den reformerta traditionen har därefter präglats av en strävan efter ett enkelt och bibelcentrerat gudstjänstliv och en koppling mellan förkunnelse och samhällsliv.

Anabaptisterna och troendedopet.

Den radikala grenen av reformationen blev en föregångare till de moderna väckelserörelserna genom sitt avståndstagande från kopplingen mellan statsmakt och församling, tvångsmakt och personlig tro. Den radikala reformationen bestod av flera sinsemellan ganska olika rörelser, men den absoluta största var döparrörelsen. Dess anhängare kallades ”anabaptister”, vilket betyder ”omdöpare”. De blev pionjärer för dopet av troende.

Eftersom statsmakt och kyrka var helt integrerade med varandra och dopet en inträdesbiljett till samhälle och medborgerliga rättigheter uppfattades döparrörelsen som subversiv och förföljdes av både protestantisk och katolsk statskyrklighet. Döparrörelsen började i Zürich i samband med Ulrich Zwinglis bibelcentrerade reformation. Zwingli var initialt tilltalad av troendedop men tog ställning för att behålla dopet av spädbarn. Politiska risker i form av konflikt med det tysk-romerska riket på grund av lagar mot omdop och rädsla för sociala omvälvningar i den lilla stadsstaten kan ha påverkat. En följd blev att reformationsrörelsen splittrades och att Zwingli och Zürichs myndigheter började förfölja döparrörelsen och även tillämpa det tysk-romerska rikets påföljd för omdop, vilken var dödsstraff. Därigenom fick reformationen för första gången en protestantisk martyr som en följd av protestantisk förföljelse. Han hette Felix Mantz och hade varit en av Zwinglis anhängare.

Statskyrkosystem och religionsfrihet.

Reformationen under 1500-talet blev en katalysator för förändrade relationer mellan kyrka och statsmakt i Europa. Påvens makt över den nationsöverskridande kyrkan bröts och ersattes nästan överallt, även i stater med romersk-katolska härskare, av ett ökat kungligt och statligt inflytande. Reformationen förde således med sig det statskyrkosystem som väckelserörelserna senare skulle ifrågasätta.

De lutherska kyrkorna i Nordeuropa kom att knytas hårdast till staten. Motiveringen var att staten skyddade och understödde förkunnelsen av evangeliet, vilket var kyrkans centrala uppgift. Den anglikanska kyrkan blev också en statskyrka. Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltande var kyrkans uppgift men i övrigt var kyrkans medlemmar skyldiga att lyda överheten.

Anabaptisterna var däremot starka anhängare av religionsfrihet, av offentlig personlig trosbekännelse och dop av vuxna personer. De blev därmed idémässiga pionjärer för det moderna protestantiska frikyrkotänkandet. Med den kristna missionens segertåg under 1900-talet har detta lett till att stora delar av de kristna i världen i dag är medlemmar i kyrkor som präglas av dessa idéer.

Jean Calvin – en andra generationens reformator.

Den viktigaste företrädaren för den reformerta grenen av reformationen blev efter Ulrich Zwinglis död 1530 fransmannen Jean Calvin (1509-64). I exil blev han blev ledare för reformationen i Genéve i Schweiz och i praktiken också i sitt hemland Frankrike. Calvins teologi hade en pedagogisk och systematisk utformning som medverkade till dess spridning i hela Västeuropa och senare till de europeiska kolonierna i Amerika. I Nederländerna, Skottland samt i delar av Schweiz och västra Tyskland blev den reformerta protestantismen dominerande. Det fanns även en stark minoritet i Frankrike, England och Ungern. Jean Calvin tillhörde reformationens andra generation av ledare och var 26 år yngre än Luther. Han byggde vidare på Luthers, Zwinglis och kyrkofadern Augustinus teologi. Hos Calvin fick kyrkans självständighet från staten en viktig roll, liksom predestinationsläran, det vill säga att Gud av evighet har bestämt vilka som i slutändan ska bli frälsta.

Calvins församlingsorganisation.

Calvin verkade som stadspredikant och lärare i stadsstaten Genéve i Schweiz. Han fick strida för församlingens självständighet där och hävdade att kyrkan var suverän i alla frågor som rörde teologi och etik. Calvin skisserade en ny bibelteologiskt motiverad församlingsorganisation. Församlingen skulle bland annat ledas av fyra olika tjänster: herdar, lärare, äldste och diakoner. Men staten skulle skydda den sanna läran. Något frikyrkosystem med religionsfrihet förespråkade inte Calvin. Men eftersom de reformerta blev en minoritetskyrka i flera länder kom de att bidra till framväxten av den moderna protestantiska frikyrkan, med en bibelteologiskt motiverad struktur och en distinkt församlingsgemenskap.

Den moderna frikyrkans framväxt.

Framväxten av det moderna protestantiska frikyrkoidealet skedde i England och Nederländerna, där anabaptismens och den reformerta protestantismens syn på kyrka och stat kom att smälta samman. En omfattande teologisk och politisk idédebatt ackompanjerade utvecklingen. Nya grenar på den reformerta traditionen spelade under 1600-talet en viktig roll. Det handlade bland annat om en reformert baptistisk rörelse i England och om reformerta frikyrkor i Nederländerna. Baptister blev pionjärer för religionsfrihet och en form av frikyrkosystem i de brittiska kolonierna i Nordamerika.

Calvins predestinationslära provocerade fram en reaktion i Nederländerna, där teologen Jacob Arminius hävdade att människan hade en fri vilja och möjlighet att både säga ja och nej till frälsningen. Arminius blev en viktig inspirationskälla för John Wesley och hans metodistiska väckelserörelse på 1700-talet.

Den katolska motreformationen.

Vad hände med den romersk-katolska kyrkan efter att reformationsrörelserna uppstått och fått större spridning och inflytande? Följden blev att påven så småningom sammankallade ett kyrkomöte i syfte att noggrannare definiera den romersk-katolska kyrkans lära och praxis och ta itu med missförhållandena inom kyrkan. Kyrkomötet hölls i tre sessioner i staden Trent i Italien mellan 1545 och 1563 och brukar kallas tridentiska konciliet eller Tridentinum. Kyrkomötet resulterade i att kyrkan fördömde reformatorernas teologi men skärpte en rad regler för präster, biskopar och ordnar för att råda bot på olika typer av missbruk. Kyrkomötet fick ett genomslag genom nya och aktiva ordnar som kunde hjälpa den romersk-katolska kyrkan att omstruktureras. Grundtanken i den katolska motreformationen var att det var kyrkans medlemmar som behövde reformeras, inte kyrkans teologi. Personlig förnyelse i enlighet med kyrkans lära var nyckeln till kyrkans förnyelse. Samtidigt fanns, särskilt i Europa, en stark reaktion mot den protestantiska reformationen i denna process och en strävan att återkatolicera områden som gått förlorade. Faktum var nämligen att påvarnas sätt att hantera Luther och andra reformatorer slagit fel och att i slutändan halva Europa gått förlorat för den romersk-katolska kyrkan. På grund av motsättningar mellan påven och kejsaren plundrades dessutom Rom 1527, varigenom påvestolen förödmjukades ytterligare.

Index, inkvisition och nya ordnar.

Med påve Paul III (1534-45) påbörjades den romersk-katolska kyrkans återhämtning. Den kom att kännetecknas av nya ordnar och helgonideal, högre grad av disciplin och enhetlighet, förbättrad utbildning av prästerskapet, och en användning av två tvångsmedel (Index och den romerska inkvisitionen). Index var en lista över förbjudna böcker som vanliga katoliker inte fick läsa eller äga. Index innehöll bland annat de protestantiska reformatorernas och renässanshumanisternas verk och ett antal bibelöversättningar. Den romerska inkvisitionen var en specialdomstol som dömde i kättarmål.

De mest kända av de nya ordnarna är förmodligen Jesuiterorden och de oskodda karmeliterna. Jesuiterorden grundades av Ignatius av Loyola medan de oskodda karmeliterna uppkom genom Teresa av Avila och Johannes av Korset. Dessa tre blev centrala förebilder i den romersk-katolska kyrkan.

Reformationen kommer till Sverige.

Reformationen i Sverige började under 1520-talet. Den genomfördes stegvis och under kunglig ledning. Befolkningen var initialt motvillig, men efterhand fick den evangeliska tron ett allt starkare inflytande. Evangeliska präster hade studerat i Tyskland och genom dem spreds den lutherska teologin.

Ett självständigt svenskt rike uppkom genom befrielsekriget som leddes av Gustav Vasa 1521-23. Kalmarunionen hade resulterat i Stockholms blodbad, vilket sanktionerats av påven. Gustav Vasa ville bryta biskoparnas makt och tillät genom Västerås riksdag 1527 evangelisk tro att förkunnas i kyrkan.

Reformkatoliker och evangeliska präster kunde samexistera i kyrkan fram till 1530-talets slut, varefter en hårdhänt omstrukturering av kyrkan satte i gång. 1541 fanns både bibel och gudstjänstordning på svenska. Men katolska seder och bruk höll sig kvar på landsbygden, där de flesta bodde. Under Erik XIV 1560-68 trängde reformert teologi in i kyrkan och en strid uppstod, där en explicit evangelisk-luthersk position hävdades och fick övertaget. Under Johan III 1568-92 kunde katoliker verka i landet och kungen restaurerade kyrkan i en bitvis katolsk riktning. Det mötte motstånd från prästerskapet och andra befolkningslager som tagit till sig luthersk och reformert teologi. Kronprinsen Sigismund uppfostrades enligt den katolska motreformationens ideal.

För att förhindra en återkatolicering möttes det svenska prästerskapet till Uppsala möte år 1593, där det beslutades att den evangelisk-lutherska tron var den enda tillåtna i Sverige. Sigismund ställdes som ny kung inför fullbordat faktum. I det inbördeskrig som senare följde besegrades han och vid Linköpings blodbad 1600 avrättades de ledande katolska adelsmännen.

Bröderna Petri ledde reformationen i Sverige.

Två brödrapar stod i centrum för förändringar och förvecklingar i kyrkan i Sverige under 1500-talet. Det handlar om Olaus Petri (1493-1552) och Laurentius Petri (1499-1573) och om Johannes Magnus (1488-1544) och Olaus Magnus (1490-1557). De kom från hantverkarhem i svenska småstäder, men avancerade till studier vid europeiska universitet, vilket följdes av uppgifter på högsta nivå i kyrka och stat. Tre av dem blev ärkebiskopar. Samtliga hamnade i konflikt med Gustav Vasa.

Johannes Magnus och Olaus Magnus var söner till borgaren i Linköping, Måns Petersson, och hans hustru Kristina. Bröderna blev Sveriges två sista katolska ärkebiskopar, Johannes Magnus (1533-1544) och Olaus Magnus (1544-1557). Båda slutade sina dagar i Rom, där de skrev historiska verk om sitt fädernesland och dess kyrka.

Olaus Petri blev banbrytaren för reformationen i Sverige medan Laurentius Petri blev den förste evangelisk-lutherske ärkebiskopen. Bröderna föddes i Örebro. Föräldrar var smeden Peter Olofsson och hans hustru Kristina Larsdotter. Båda studerade i Wittenberg och lyssnade sannolikt till Martin Luther. Olaus Petri blev Gustav Vasas kansler. Han översatte NT till svenska och påbörjade en översättning av GT. Olaus Petri skrev även nya gudstjänstordningar på svenska och Domareregler som bifogats till Sveriges rikes lag sedan 1635.

Laurentius Petri valdes till ärkebiskop i Stockholm 1531, utan påvlig sanktion. Hans ärkebiskopsgärning räckte i över 40 år och innehöll utgivningar av ny psalmbok, katekes och 1571 års kyrkoordning. Dess teologiska läroinnehåll är fortfarande normerande för Svenska kyrkan.

Jag vill inte tänka på något annat än detta: uppståndelsen har skett för mig.

Vi måste våga tala om sex.

Ledarkrönika · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

Sexualiteten har alltid varit ett hett ämne. De senaste årtiondena har dess temperatur däremot ökat så pass drastiskt att vi i dag som ledare, kyrkor och samfund behöver tänka till rejält kring hur vi ska förhålla oss till den i förkunnelse och församlingsliv.

I den här delikata situationen finns det tre stora fallgropar, tre förhållningssätt vi som församlingar kan välja, som var och en på olika sätt skulle få allvarliga konsekvenser.

1. Vi säger något annat än vad Bibeln säger.

Dagens intensiva idiotförklarande av alla som på något sätt talar om ramar, normer, regler, rätt och fel inom sexualiteten, lägger naturligtvis en stark press på kyrkan att ändra sitt förhållningssätt för att inte upplevas föråldrad och mossig. Där föds tendensen att retirera till en betoning av allmänna bibelverser om kärlek, och tydligt undvika de mer specifika om hur denna kärlek ska levas ut.

Djupast sett går detta tillbaka till ett förändrat förhållningssätt till Gudsordet. Så länge vi ställer oss själva i mitten och låter skriften rotera runt oss, kommer vi enbart att leta efter – och acceptera – de bibelord som stämmer överens med hur vi redan har bestämt oss för att saker och ting ska vara.

Men när vi ställer bibelordet i mitten och väljer att själva snurra runt det, kommer vi visserligen inte alltid att ha de enklaste svaren eller de populäraste åsikterna. Men de som sätter oss fria.

Med detta perspektiv kommer vi inte till någon annan slutsats än densamma som hela den världsvida kristna kyrkan grundläggande har haft angående sexualiteten i tvåtusen år: att den är en gåva från Gud, men att forumet för den är äktenskapet mellan man och kvinna.

2. Vi säger rätt sak på fel sätt.

Sexualiteten bär i sig en komplexitet som gör den känslig att tala om. Det krävs en viktig balans mellan Bibelns tydliga budskap och respekten för den enskilde som lika älskad av Gud oavsett sitt sexuella uttryck. Tappar vi den balansen kommer vi att andas mer präktighet och självgodhet än kärlek.

Det kan aldrig försvaras, och det är värt att komma ihåg att samma bibelord som nämner exempelvis homosexualitet som synd, också nämner förtal.

Den grupp av människor som Jesus uttalade sig hårdast om – fariséerna – var den som just präglades av religiös stolhet och gärna pekade finger mot alla utom sig själva.

Jesus själv är vårt största föredöme här. Att han var ”full av nåd och sanning” (Joh 1:14) också när det gäller människor som syndat sexuellt, visar sig så tydligt och vackert i mötet med kvinnan som begått äktenskapsbrott (Joh 8). ”Inte heller jag dömer dig” är nåden, upprättelsen och nystarten. ”Gå, och synda inte mer” är sanningen, tydligheten kring rätt och fel, och att nåden aldrig legaliserar synd.

3. Vi säger ingenting alls.

Detta är fallgropen med högst riskfaktor i dagens frikyrka.

Man har en grundläggande åsikt i frågan men undviker att tala om den, för att slippa negativ publicitet eller undvika element som kan göra att Svensson studsar mot tron.

Därför retirerar man till tystnad på de kristna konferenserna och gudstjänsterna, eller reducerar ämnet till panelsamtal utan ställningstaganden, där alla åsikter lyfts men ingen högre än någon annan.

Det förhållningssättet kommer inte att bygga något annat än en skadlig svaghet i församlingens framtid. Inte minst i dess nästa generation som ska försöka navigera mitt i en stormvind av sexuell liberalisering, men lämnas helt utan vägledning, och utan en sanning som trots sin otidsenlighet ändå bär kraften att producera verklig frihet.

Vi måste våga tala om sex. Tala sanning. Tala i nåd. Tala med respekt. Tala i kärlek. Men tala.

Det krävs en viktig balans mellan Bibelns tydliga budskap och respekten för den enskilde som lika älskad av Gud oavsett sitt sexuella uttryck.

AF-kaos drabbar de funktionsnedsatta

Nyhet Arbetsmarknad. De har oftast svårast att få jobb. Men kaoset på Arbetsförmedlingen har medfört att nästan tusen personer färre med funktionsnedsättning får hjälp... onsdag 13/11 08:03

Svenske statsministern Olof Palme (t h) var en av de första västledarna som öppet anklagade israelerna för nazism, samtidigt som han med öppna armar välkomnade PLO-ledaren Yassir Arafat till Sverige. Foto: Bertil Ericson/TT

Om 68-rörelsen och EU:s relationer med Israel

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

I år har det gått sextio år sedan Europeiska gemenskapen och staten Israel slöt diplomatiska förbindelser. Att detta jubileum närmast gått spårlöst förbi har sina orsaker. Misstron mellan Europa och Israel är alltjämt stor och kan inte trollas bort av ett minnesår.

Ändå är det omöjligt att tänka sig en judisk stat utan Europa. Det var i Europa som tanken på en judisk stat först fick luft under vingarna, efter att den ungerske journalisten Theodor Herzl kallat samman till den första sionistkongressen i Basel, Schweiz, 1897.

Det skulle visserligen dröja ytterligare tjugo år innan regeringen i London utlovade stöd för ett judiskt nationalhem i mandatet Palestina, men när denna brittiska befästelse, under fredskonferensen i Sanremo, Italien, 1920, blev en del av folkrätten, hade grunden till en framtida judisk stat lagts. Grunden lades i Europa.

Men bilden av Europa som format det judiska folkets öde blir inte komplett utan att man även nämner Auschwitz-Birkenau, Buchenwald, Treblinka, Dachau, Theresiestadt, Bergen-Belsen etcetera. Det var i dessa dödsläger som ödet för miljontals judar beseglades av tyska bödlar, ofta i nära samarbete med den lokala befolkningen.

När de diplomatiska relationerna mellan den nya Europeiska gemenskapen (EG) och Israel etablerades 1959, hade det knappt gått fjorton år sedan nazisternas sista koncentrationsläger hade stängts i Europa. I både Europa och Israel ville man bygga en gemensam framtid i fred och trygghet.

Men det historiska minnet är kort. Som Tomas Dixon skriver i sin utmärkta bok Israel och hela världens framtid så förändrades relationerna mellan Israel och EU snabbt under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Förändringen hade ingenting med folkrätt att göra, utan var i stället ett utslag av den så kallade 68-våren.

Konsekvenserna av denna studentrevolt har beskrivits ingående i denna tidning och behöver inte upprepas. Men ibland har man glömt hur genomgripande konsekvenserna var även angående synen på Israel. 

På samma gång som studentrevolten ville rasera traditionella borgerliga värderingar inom samlevnad och familjeliv, ville man även skrota geografiska och moraliska gränser. ”Imagine there are no countries and no religion, too” sjöng John Lennon, och studentrevolutionärerna höll med.

Synen på Israel kom därför att präglas negativt i dubbel bemärkelse eftersom den var ett uttryck för såväl nyspirande nationalism som gammal gudstro.

När Otto von Bismark under 1800-talet hade förklarat judarnas historia som det yttersta beviset för Guds existens, hotade således den judiska statens nyfödelse att omkullkasta 68-rörelsens vision om en ny värld, där det varken fanns några geografiska gränser eller någon gud. Israel var stötestenen.

Det var i kölvattnet av denna ung­doms­revolt som även EU:s inställning till staten Israel skulle komma att omdefinieras. Samtidigt som Israel i början av sjuttiotalet av Sov­jet­unionen och dess allierade anklagades för rasism på FN-nivå, bytte även Europa sida.

Efter Yom Kippur-kriget 1973 ställde man sig bakom Arab­för­bundets krav på israeliskt tillbakadragande till 1949 års gränser, trots att förbundets målsättning från första början hade varit densamma som för Hitler. Men när Hitler ville förinta det judiska folket nöjde sig Arabförbundet med att förinta den judiska staten.

I bakgrunden fanns naturligtvis även arabländernas oljevapen, men i grunden handlade det om en ideologisk kursändring som framför allt drabbade Israel. Mindre än trettio år efter att röken från de sista gasungnarna i Europas koncentrationsläger hade skingrats, anklagades de judar som hade överlevt infernot – och mot alla odds lyckats bygga upp en egen judisk stat – för rasism och nazism!

Bakom kritiken stod framför allt den nya vänstern. Svenske Olof Palme var för övrigt en av de första västledarna som öppet anklagade israelerna för nazism, samtidigt som han med öppna armar välkomnade PLO-ledaren Yassir Arafat till Sverige.

Alltsedan 1973 kan EU:s relationer till staten Israel närmast betecknas som schizofrena. På det officiella planet värnar man gärna ett nära samarbete, men i grunden ser man fortfarande Israel som det stora hindret till fred i Mellanöstern.

Samtidigt som man ser genom fingrarna med (och ekonomiskt stöder) palestinsk uppvigling till hat och terrorhandlingar, vill man göra livet svårt för den judiska staten, bland annat genom att ursprungsmärka varor från de omtvistade territorierna och indirekt uppmana till bojkott i stället för att stödja ekonomiskt samarbete mellan israeler och araber.

Det europeiska projektets huvudmål är inte längre att försvara det judiska folket mot en ny undergång – exempelvis genom att hindra Iran att skaffa kärnvapen – utan att egenhändigt försöka skapa fred i regionen, men på palestiniernas villkor.

När EU-kommissionen inkommande månad inleder en ny femårsperiod finns det därför ingenting som tyder på att den nya utrikespolitiska linjen med spanske socialisten Joseph Borrell (född 1947) i spetsen skulle förändras. Borrell representerar i allra högsta grad 68-generation och har som spansk utrikesminister drivit linjen av ett erkännande av en palestinsk stat.

Vill man hoppas på förändring bör man i stället rikta blickarna till nästa generation. Nyligen krävde tyska regeringspartiet CDU:s ungdomsförbund att Tyskland omedelbart ska flytta sin ambassad till Jerusalem. Kravet har en naturlig motivering: Israel har lika stor rätt som Tyskland att bestämma sin egen huvudstad, resonerade de tyska ungdomarna.

Senast om tjugo år är denna årsklass i regeringsställning. Förhoppningsvis firas därför nästa viktiga milstople mellan EU och Israel under mera gynnsamma förhållanden.

Mindre än trettio år efter att röken från de sista gasungnarna i Europas koncentrations-läger hade skingrats, anklagades de judar som hade överlevt infernot – och mot alla odds lyckats bygga upp en egen judisk stat – för rasism och nazism!

Richard Dawkins, brittisk biolog, författare och ateist, menar att det är en dålig idé att avskaffa religionen. Foto: Janerik Henriksson/TT

Nu är det upp till bevis för andra livsåskådningar

Ledare · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

Världens mest kände ateist, Richard Dawkins, skapade nyligen stora rubriker. Det har han för övrigt kontinuerligt gjort sedan 1986, då hans bok Den blinde urmakaren först publicerades. Rubrikerna har konsekvent handlat om Dawkins kritik av Gud och allt vad religion heter.

Med bitsk ironi och slagfärdiga sarkasmer har Dawkins fört sin kamp mot religionerna och med sin effektiva retorik har han länge varit de nya ateisternas främsta talesperson.

Men den här gången var det annorlunda. En intervju i tidningen The Times har – till allas förvåning – rubriken: ”Att avsluta religionen är en dålig idé, säger Richard Dawkins”.

Han menar nu att om religionen avskaffas skulle människor kunna känna sig fria att göra dåliga saker, eftersom Gud inte längre ser dem.

Om den individuella människan är alltings mått – som den sekulära humanismen som Dawkins företräder hävdar – då innebär det att det saknas förpliktigande måttstockar!

Det är en välkommen insikt. Om vi förnekar Gud, blir moral enbart en följd av evolutionära processer och social betingning. Därmed förlorar den sin objektivitet och sin tyngd. Det blir som den situation som Domarboken beskriver, efter Mose och Josuas död, då relativism och kaos rådde i landet: ”Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt” (Dom 17:6 och 21:25).

Dawkins uppvaknande på denna punkt illustrerar ett fenomen som följt oss under lång tid. Många vill avskaffa Gud och menar att det kan man göra utan att det behöver få några dramatiska följder. Det mesta i det mänskliga livet ska bara fortsätta som förut, tänker man, men nu lyckligt befriat från Gud.

Många filosofer har sett annorlunda på saken. Jean-Paul Sartre, den ateistiska existentialismens galjonsfigur, talar med ironi om människor som menar att ”ingenting ska behöva ändras för att Gud inte existerar”.

Och han fortsätter: ”Existentialisten, däremot, anser att det är mycket hindersamt att Gud inte finns, ty med honom försvinner varje möjlighet att leta efter några värden i en andlig himmel: det kan inte längre finnas någonting gott a priori, eftersom det inte finns något oändligt och fullkomligt medvetande som kan tänka sig det … Om Gud inte existerar är i själva verket vad som helst tillåtet” (ur Sartres bok Existentialismen är en humanism).

Ofta finns det en eftersläpning vad gäller idéer och deras konsekvenser. Det tar tid för tankar att slå rot, bära frukt och få ordentligt genomslag. Så har det varit med människovärdestanken, att alla människor är skapade till Guds avbild och därför bär en inneboende värdighet.

Samma process förekommer också åt andra hållet, när idéer avvecklas. Den västerländska kulturen har nu allt tydligare avvisat Gud, men haft lyxen att kunna leva med de positiva frukter som följt av just den kristna tro man vill avvisa. Men inte för alltid.

Det tidigare kristna Europa är i dag som en plockad blomma, vars rötter tappat kontakten med den näringskälla som tidigare utgjort dess liv. Nu inser till och med Richard Dawkins allvaret i situationen och erkänner att hans egen ateism inte kan ersätta kristen tro.

Den sekulära humanismen har alltför länge surfat på det kulturbygge som vilat på Bibelns undervisning och man har kunnat ta frukterna av gudstron för givna – samtidigt som man motarbetat just den tron.

Det går inte längre, den tiden är förbi. Nu är det skarpt läge. Nu är det upp till bevis för de olika livssynsperspektiven att på egna meriter visa vägen framåt.

Det har vi som kristna verkligen inga invändningar mot.

Den sekulära humanismen har alltför länge surfat på det kulturbygge som vilat på Bibelns undervisning och man har kunnat ta frukterna av gudstron för givna – samtidigt som man motarbetat just den tron.

Kämpa för ett bibliskt miljöansvar

Tro och Liv Klimathot. När svenska folket får klimatångest och oroas över klimatfrågan och framtiden, har vi som kristna ett bibliskt budskap att förmedla om förvaltarskap.... tisdag 12/11 00:00

Första signalen är mottagen efter magisk rymdpassage

Vardag För ett år sedan tog den amerikanska rymdsonden Voyager 2 klivet ut i den ”riktiga” rymden. Nu har sonden skickat tillbaka den mest detaljerade... måndag 11/11 08:00

Den spanska politiken verkar ha gått i baklås

Nyhetskommentar · Publicerad 00:00, 13 nov 2019

Regeringsfrågan är lika oklar som tidigare i Spanien efter söndagens nyval. Detta trots påtagligt starka högerframgångar för två värdekonservativa partier – dels kristdemokratiska Partido Popular (Folkpartiet) PP och dels dess nationalkonservativa och migrationskritiska utbrytarparti sedan 2013, Vox (latin för röst).

Bakom grundandet av Vox finns missbelåtna kristdemokrater över att moderpartiet PP aldrig infriade vallöftet om en mer fosterbeskyddande lagstiftning än den abortliberala socialisterna infört.

För att ta del av allt innehåll på hemsidan behöver du ha en prenumeration på Världen idag.

Ingen prenumeration?

Prova Världen idag gratis i en månad

Har du inget lösenord?

För att du som prenumerant ska kunna logga in på vår hemsida behöver du först välja ett eget lösenord. Detta gör man i vår digitala kundtjänst. Tveka inte att kontakta kundtjänst om du har några frågor.

Senaste nytt
Mest lästa just nu

Något av det vackraste kan ligga dolt precis var som helst.

Krönikor Flera kvällar levde han rövare på kajen då vi sjöng från Elidas däck. Denna stora båt som ihop med musik lockar folk att komma nära, hade även fått...