Startskottet – Luthers 95 teser.
Konfrontationen mellan, å ena sidan den förtjänstteologi och pastorala praxis som Luther mötte i kyrka och munkliv och å andra sidan de studier Luther bedrev i Skriften och i Augustinus teologi, ledde honom till ett reformatoriskt genombrott. 1512-17 studerade och undervisade han ur Galaterbrevet, Romarbrevet och Psaltaren vid universitetet i Wittenberg. Hans slutsats blev bland annat att begreppet rättfärdighet i Romarbrevet handlade om en gåva från Gud och inget som kunde förtjänas. Rättfärdigheten var en följd av Kristi död och uppståndelse och skänktes människan genom tron. Tron handlade om förtröstan på vad Gud skänkt i Kristus. Gensvaret på Guds gåva var goda gärningar mot nästan, gärningar som inte gav någon förtjänst utan som skedde av tacksamhet.
Luthers nya teologi blev offentlig genom konfrontationen med avlatshandeln. Försäljning av avlatsbrev i Tyskland tog fart med påvens goda minne, bland annat för att bekosta bygget av Peterskyrkan i Rom. Den vulgära propagandan för avlatsbreven provocerade fram Luthers reaktion och ledde honom till att skriva sina 95 teser, vilka han enligt medarbetaren Philip Melanchthon spikade upp på slottskyrkans dörr i Wittenberg den 31 oktober 1517. Händelsen beskrivs ofta som det officiella startskottet på reformationen.
Förnuftet eller Bibeln?
Martin Luthers uppgörelse med förtjänstteologin baserades på en biblisk och mer pessimistisk syn på människan än den som var vanlig i den katolska kyrkan. Hela människan hade enligt Bibeln fallit i synd, inklusive förnuft och vilja, och därför var det omöjligt för människan att förtjäna något genom sina gärningar. Insikten om människans djupa syndafördärv motiverade också en större skepsis när det gällde det mänskliga förnuftet. Förnuftet var ingen säker auktoritet när det gäller mänsklighetens grundläggande frågor.
I stället lärde Luther och hans efterföljare att Bibeln, Guds Ord, var den främsta normen och auktoriteten. En följd av det blev att kyrkans undervisning måste förändras. Evangeliet, innebärande att människan blir rättfärdig enbart av nåd och tro på Jesus Kristus, måste sättas i centrum för kyrkans förkunnelse. Prästerna måste utbildas till att bli predikanter eftersom den frälsande tron uppkom genom predikan av Ordet. Därför måste den teologiska utbildningen få en koncentration på bibelteologi och på de bibliska språken.
Stegrandekonflikter med påven.
Luthers 95 teser ledde ofrånkomligen till konflikter med biskopar, påvestolen och till sist även kejsaren av det tysk-romerska riket. Teologiska motsättningar, motstridiga kyrkliga, ekonomiska och politiska intressen skapade förutsättningar för en djupgående konflikt som ledde till kyrkans splittring och framväxten av en starkare bibelbaserad kristen tro i Europa.
Martin Luther tillhörde Augustiner-orden när han spikade upp sina teser och vid påvestolen uppfattades detta som en attack mot en annan ordens inflytande där, nämligen Dominikanerorden. I de kontroverser som följde försökte Luthers motståndare skapa en situation där Luther antingen tvingades ta tillbaka sina teser eller hamna i en position där han kunde anklagas för att förneka påvestolens auktoritet. De frågor som Luther berörde i sina teser drogs således in i ett kyrkopolitiskt spel där utgångarna var givna. Genom stöd från tyska furstar lyckades Luther och hans anhängare manövrera på ett sådant sätt att Luther inte kunde tillfångatas och utlämnas till Rom och en säker död som kättare. 1517-21 blev Luther därför en hjälte bland alla grupper i Tyskland som stod i opposition till påvestolen. Under dessa år skrev han flera reformatoriska huvudskrifter: Om kyrkans babyloniska fångenskap, Till den kristliga adeln av tysk nation och En kristen människas frihet.
Påvensbannbulla och exkommuniceringen.
Under 1520 genomförde Vatikanen i flera steg, efter flera föregående disputationer, en utredning och domsprocess i flera steg, vilken slutade i att Martin Luther bannlystes och exkommunicerades. Det innebar att han blev utesluten ur kyrkan och utestängd ur det kristna samhället. Furstarnas plikt enligt påven var nu att tillfångata och bestraffa Luther på det sätt som kättare bestraffades. 15 juni 1520 utfärdade Leo X bannhotsbullan Exsurge Domine, vilken Luther mottar i oktober och 10 december bränner offentligt i Wittenberg. Detta följs av att påven 10 januari 1521 utfärdar bullan Decet Romanum Pontificium, där Luther exkommuniceras.
Inför riksdagen i Worms.
Genom ingripande av fursten av Sachsen, Fredrik den Vise, kallar kejsar Karl V Luther till riksdagen i Worms i april 1521. Riksdagen slutar för Luthers del i att han förklarar att han endast kan återkalla något han skrivit om han överbevisas med Skriften eller förnuftet. 19 april beslutar kejsar Karl V att se Luther som en kättare. Efter att Luther förts i säkerhet till slottet Wartburg översätter han under 1522 Nya testamentet till tyska. Luthers översättning av NT blev den första av en lång rad bibel-översättningar till folkspråken i Europa. Konfrontationerna med kejsaren ledde till att tyska furstar och städer tog ställning för Luther och reformationen och att ”protestant” blev ett kyrkopolitiskt begrepp.
Luthers läror leder till bildning.
Luthers och hans efterföljares undervisning fick stora konsekvenser för den historiska utvecklingen på en mängd områden. En orsak till dynamiken var uppfattningen om det allmänna prästadömet. Alla var syndare, men alla kunde bli rättfärdiggjorda av nåd genom tro. Det innebar att tanken på ett särskilt prästämbete och särskilda löften för munkar och nunnor, vilka gav präster och ordensfolk förtjänst, inte hade någon biblisk grund. Alla rättfärdiggjorda hade rätt att läsa och utlägga Skriften, alla kunde tjäna Gud, och alla var lika inför Gud. Det gjorde reformationen till en massrörelse som förändrade hundratusentals enskilda människors liv, många gånger med kulturuppbyggande konsekvenser. Alla måste få lyssna till predikan av evangeliet på sitt eget språk, lära sig läsa för att kunna förstå Skriften och därigenom få tro. Detta ledde till reformering av teologisk utbildning, gudstjänstliv och nygrundande av skolor och universitet.
Luther och hans medarbetare Philipp Melanchthon var intensivt engagerade i start och uppbyggnad av nya utbildningsinstitutioner. Luther skrev Lilla katekesen och Stora katekesen (1529) i första hand för folkundervisningen. För folket och för prästerna.
Luthers familjeliv och ålderdom.
1525, då han gifte sig med Katharina von Bora, och 1530 då Augsburgska bekännelsen upplästes inför kejsaren. Katharina von Bora var en av flera nunnor som rymde till Wittenberg från ett närbeläget kloster. Genom giftermålet med henne bröt Luther med kyrkans tvångscelibat och bidrog till framväxten av den nordeuropeiska prästfamiljen som ideal. Makarna fick sex barn och ”Käthe” blev en central person i det stora hushållet.
Genom stödet från de tyska furstarna kunde Martin Luther avsluta sina dagar i frid 1546. Han brändes inte på bål som sina föregångare. Under Luthers sista år blev tyvärr hans angrepp mot judar och mot påven allt grövre och bidrog därmed till den våldsspiral som drog in Europa i den era av religionskrig som följde efter hans död.
Reformationen sprider sig till Schweiz.
Den protestantiska reformationen fick fyra grenar: en luthersk i Nordeuropa, en reformert i Västeuropa, en anglikansk i Storbritannien och en radikal gren i Centraleuropa. Även den påvetrogna delen av den romersk-katolska kyrkan reformerades, vilket ibland kallas den katolska motreformationen. Ulrich Zwingli (1484-1531) och reformationen i Zürich i Schweiz utgör den reformerta protestantismens födelseplats.
Schweiz bestod av ett förbund av självstyrande städer och regioner inom det tysk-romerska riket. Kultur, politik och ekonomiska intressen förenade dem medan språk och kyrklig tillhörighet kom att åtskilja. Reformationen samverkade ofta med städernas politiska självständighetssträvanden.
Ulrich Zwingli möter renässanshumanismen.
Ulrich Zwingli kom från västra Schweiz och från en familj som var politiskt involverad. Under studierna mötte Zwingli renässanshumanismens idéer. Renässanshumanismen var en kulturell och pedagogisk strömning som strävade efter att uppliva studiet av antikens klassiker. Syftet var att förbättra retorik och språkbehandling, men också återvinna den vitalitet som kännetecknade den antika kulturen. Tillämpat på kyrkan blev det ett program för att återuppliva studiet av Bibeln på grundspråken, i syfte att förnya den kristna tron och predikan i kyrkan. Erasmus av Rotterdam var renässanshumanismens främste företrädare och utgav 1516 en ny utgåva av Nya testamentet på grekiska, vilken kom att ligga till grund för flertalet översättningar av Bibeln till folkspråken under 1500-talet.
För Zwingli blev mötet med renässanshumanismen avgörande. Han blev en bibelpredikant, som gjorde sig känd för dynamisk utläggning av Skriften och som ivrade för reform av kyrka och samhälle. Luthers undervisning om rättfärdiggörelsen genom tron kom han tidigt i kontakt med, men utvecklades självständigt och präglades av en miljö som skiljde sig från Luthers.
Zwingli reformerar gudstjänstlivet.
Zwingli kallades 1519 till stadspredikant i Zürich och fick ett stort stöd i staden genom sin bibelförkunnelse. När han med utgångspunkt i Skriften började kritisera olika äldre katolska gudstjänstbruk uppstod oroligheter. Disputationer anordnades, varefter Zwingli med stadsbefolkningens stöd kunde driva igenom en reformation av gudstjänstlivet i Zürich.
Allt i gudstjänsten skulle utformas på det sätt som skedde på Bibelns tid. Det innebar att gudstjänsten framför allt kom att bestå av församlingssång, bön, läsning av bibeltexter och predikan. Nattvarden förändrades så att församlingen satt till bords, alla fick ta del av bröd och vin, och alla böner som hade med romersk-katolsk transsubstantiationslära togs bort. Enkelheten och gemenskapen i gudstjänst- och nattvardslivet gjorde ett starkt intryck och spreds till många städer i Schweiz och sydvästra Tyskland. Den reformerta traditionen har därefter präglats av en strävan efter ett enkelt och bibelcentrerat gudstjänstliv och en koppling mellan förkunnelse och samhällsliv.
Anabaptisterna och troendedopet.
Den radikala grenen av reformationen blev en föregångare till de moderna väckelserörelserna genom sitt avståndstagande från kopplingen mellan statsmakt och församling, tvångsmakt och personlig tro. Den radikala reformationen bestod av flera sinsemellan ganska olika rörelser, men den absoluta största var döparrörelsen. Dess anhängare kallades ”anabaptister”, vilket betyder ”omdöpare”. De blev pionjärer för dopet av troende.
Eftersom statsmakt och kyrka var helt integrerade med varandra och dopet en inträdesbiljett till samhälle och medborgerliga rättigheter uppfattades döparrörelsen som subversiv och förföljdes av både protestantisk och katolsk statskyrklighet. Döparrörelsen började i Zürich i samband med Ulrich Zwinglis bibelcentrerade reformation. Zwingli var initialt tilltalad av troendedop men tog ställning för att behålla dopet av spädbarn. Politiska risker i form av konflikt med det tysk-romerska riket på grund av lagar mot omdop och rädsla för sociala omvälvningar i den lilla stadsstaten kan ha påverkat. En följd blev att reformationsrörelsen splittrades och att Zwingli och Zürichs myndigheter började förfölja döparrörelsen och även tillämpa det tysk-romerska rikets påföljd för omdop, vilken var dödsstraff. Därigenom fick reformationen för första gången en protestantisk martyr som en följd av protestantisk förföljelse. Han hette Felix Mantz och hade varit en av Zwinglis anhängare.
Statskyrkosystem och religionsfrihet.
Reformationen under 1500-talet blev en katalysator för förändrade relationer mellan kyrka och statsmakt i Europa. Påvens makt över den nationsöverskridande kyrkan bröts och ersattes nästan överallt, även i stater med romersk-katolska härskare, av ett ökat kungligt och statligt inflytande. Reformationen förde således med sig det statskyrkosystem som väckelserörelserna senare skulle ifrågasätta.
De lutherska kyrkorna i Nordeuropa kom att knytas hårdast till staten. Motiveringen var att staten skyddade och understödde förkunnelsen av evangeliet, vilket var kyrkans centrala uppgift. Den anglikanska kyrkan blev också en statskyrka. Ordets förkunnelse och sakramentens förvaltande var kyrkans uppgift men i övrigt var kyrkans medlemmar skyldiga att lyda överheten.
Anabaptisterna var däremot starka anhängare av religionsfrihet, av offentlig personlig trosbekännelse och dop av vuxna personer. De blev därmed idémässiga pionjärer för det moderna protestantiska frikyrkotänkandet. Med den kristna missionens segertåg under 1900-talet har detta lett till att stora delar av de kristna i världen i dag är medlemmar i kyrkor som präglas av dessa idéer.
Jean Calvin – en andra generationens reformator.
Den viktigaste företrädaren för den reformerta grenen av reformationen blev efter Ulrich Zwinglis död 1530 fransmannen Jean Calvin (1509-64). I exil blev han blev ledare för reformationen i Genéve i Schweiz och i praktiken också i sitt hemland Frankrike. Calvins teologi hade en pedagogisk och systematisk utformning som medverkade till dess spridning i hela Västeuropa och senare till de europeiska kolonierna i Amerika. I Nederländerna, Skottland samt i delar av Schweiz och västra Tyskland blev den reformerta protestantismen dominerande. Det fanns även en stark minoritet i Frankrike, England och Ungern. Jean Calvin tillhörde reformationens andra generation av ledare och var 26 år yngre än Luther. Han byggde vidare på Luthers, Zwinglis och kyrkofadern Augustinus teologi. Hos Calvin fick kyrkans självständighet från staten en viktig roll, liksom predestinationsläran, det vill säga att Gud av evighet har bestämt vilka som i slutändan ska bli frälsta.
Calvins församlingsorganisation.
Calvin verkade som stadspredikant och lärare i stadsstaten Genéve i Schweiz. Han fick strida för församlingens självständighet där och hävdade att kyrkan var suverän i alla frågor som rörde teologi och etik. Calvin skisserade en ny bibelteologiskt motiverad församlingsorganisation. Församlingen skulle bland annat ledas av fyra olika tjänster: herdar, lärare, äldste och diakoner. Men staten skulle skydda den sanna läran. Något frikyrkosystem med religionsfrihet förespråkade inte Calvin. Men eftersom de reformerta blev en minoritetskyrka i flera länder kom de att bidra till framväxten av den moderna protestantiska frikyrkan, med en bibelteologiskt motiverad struktur och en distinkt församlingsgemenskap.
Den moderna frikyrkans framväxt.
Framväxten av det moderna protestantiska frikyrkoidealet skedde i England och Nederländerna, där anabaptismens och den reformerta protestantismens syn på kyrka och stat kom att smälta samman. En omfattande teologisk och politisk idédebatt ackompanjerade utvecklingen. Nya grenar på den reformerta traditionen spelade under 1600-talet en viktig roll. Det handlade bland annat om en reformert baptistisk rörelse i England och om reformerta frikyrkor i Nederländerna. Baptister blev pionjärer för religionsfrihet och en form av frikyrkosystem i de brittiska kolonierna i Nordamerika.
Calvins predestinationslära provocerade fram en reaktion i Nederländerna, där teologen Jacob Arminius hävdade att människan hade en fri vilja och möjlighet att både säga ja och nej till frälsningen. Arminius blev en viktig inspirationskälla för John Wesley och hans metodistiska väckelserörelse på 1700-talet.
Den katolska motreformationen.
Vad hände med den romersk-katolska kyrkan efter att reformationsrörelserna uppstått och fått större spridning och inflytande? Följden blev att påven så småningom sammankallade ett kyrkomöte i syfte att noggrannare definiera den romersk-katolska kyrkans lära och praxis och ta itu med missförhållandena inom kyrkan. Kyrkomötet hölls i tre sessioner i staden Trent i Italien mellan 1545 och 1563 och brukar kallas tridentiska konciliet eller Tridentinum. Kyrkomötet resulterade i att kyrkan fördömde reformatorernas teologi men skärpte en rad regler för präster, biskopar och ordnar för att råda bot på olika typer av missbruk. Kyrkomötet fick ett genomslag genom nya och aktiva ordnar som kunde hjälpa den romersk-katolska kyrkan att omstruktureras. Grundtanken i den katolska motreformationen var att det var kyrkans medlemmar som behövde reformeras, inte kyrkans teologi. Personlig förnyelse i enlighet med kyrkans lära var nyckeln till kyrkans förnyelse. Samtidigt fanns, särskilt i Europa, en stark reaktion mot den protestantiska reformationen i denna process och en strävan att återkatolicera områden som gått förlorade. Faktum var nämligen att påvarnas sätt att hantera Luther och andra reformatorer slagit fel och att i slutändan halva Europa gått förlorat för den romersk-katolska kyrkan. På grund av motsättningar mellan påven och kejsaren plundrades dessutom Rom 1527, varigenom påvestolen förödmjukades ytterligare.
Index, inkvisition och nya ordnar.
Med påve Paul III (1534-45) påbörjades den romersk-katolska kyrkans återhämtning. Den kom att kännetecknas av nya ordnar och helgonideal, högre grad av disciplin och enhetlighet, förbättrad utbildning av prästerskapet, och en användning av två tvångsmedel (Index och den romerska inkvisitionen). Index var en lista över förbjudna böcker som vanliga katoliker inte fick läsa eller äga. Index innehöll bland annat de protestantiska reformatorernas och renässanshumanisternas verk och ett antal bibelöversättningar. Den romerska inkvisitionen var en specialdomstol som dömde i kättarmål.
De mest kända av de nya ordnarna är förmodligen Jesuiterorden och de oskodda karmeliterna. Jesuiterorden grundades av Ignatius av Loyola medan de oskodda karmeliterna uppkom genom Teresa av Avila och Johannes av Korset. Dessa tre blev centrala förebilder i den romersk-katolska kyrkan.
Reformationen kommer till Sverige.
Reformationen i Sverige började under 1520-talet. Den genomfördes stegvis och under kunglig ledning. Befolkningen var initialt motvillig, men efterhand fick den evangeliska tron ett allt starkare inflytande. Evangeliska präster hade studerat i Tyskland och genom dem spreds den lutherska teologin.
Ett självständigt svenskt rike uppkom genom befrielsekriget som leddes av Gustav Vasa 1521-23. Kalmarunionen hade resulterat i Stockholms blodbad, vilket sanktionerats av påven. Gustav Vasa ville bryta biskoparnas makt och tillät genom Västerås riksdag 1527 evangelisk tro att förkunnas i kyrkan.
Reformkatoliker och evangeliska präster kunde samexistera i kyrkan fram till 1530-talets slut, varefter en hårdhänt omstrukturering av kyrkan satte i gång. 1541 fanns både bibel och gudstjänstordning på svenska. Men katolska seder och bruk höll sig kvar på landsbygden, där de flesta bodde. Under Erik XIV 1560-68 trängde reformert teologi in i kyrkan och en strid uppstod, där en explicit evangelisk-luthersk position hävdades och fick övertaget. Under Johan III 1568-92 kunde katoliker verka i landet och kungen restaurerade kyrkan i en bitvis katolsk riktning. Det mötte motstånd från prästerskapet och andra befolkningslager som tagit till sig luthersk och reformert teologi. Kronprinsen Sigismund uppfostrades enligt den katolska motreformationens ideal.
För att förhindra en återkatolicering möttes det svenska prästerskapet till Uppsala möte år 1593, där det beslutades att den evangelisk-lutherska tron var den enda tillåtna i Sverige. Sigismund ställdes som ny kung inför fullbordat faktum. I det inbördeskrig som senare följde besegrades han och vid Linköpings blodbad 1600 avrättades de ledande katolska adelsmännen.
Bröderna Petri ledde reformationen i Sverige.
Två brödrapar stod i centrum för förändringar och förvecklingar i kyrkan i Sverige under 1500-talet. Det handlar om Olaus Petri (1493-1552) och Laurentius Petri (1499-1573) och om Johannes Magnus (1488-1544) och Olaus Magnus (1490-1557). De kom från hantverkarhem i svenska småstäder, men avancerade till studier vid europeiska universitet, vilket följdes av uppgifter på högsta nivå i kyrka och stat. Tre av dem blev ärkebiskopar. Samtliga hamnade i konflikt med Gustav Vasa.
Johannes Magnus och Olaus Magnus var söner till borgaren i Linköping, Måns Petersson, och hans hustru Kristina. Bröderna blev Sveriges två sista katolska ärkebiskopar, Johannes Magnus (1533-1544) och Olaus Magnus (1544-1557). Båda slutade sina dagar i Rom, där de skrev historiska verk om sitt fädernesland och dess kyrka.
Olaus Petri blev banbrytaren för reformationen i Sverige medan Laurentius Petri blev den förste evangelisk-lutherske ärkebiskopen. Bröderna föddes i Örebro. Föräldrar var smeden Peter Olofsson och hans hustru Kristina Larsdotter. Båda studerade i Wittenberg och lyssnade sannolikt till Martin Luther. Olaus Petri blev Gustav Vasas kansler. Han översatte NT till svenska och påbörjade en översättning av GT. Olaus Petri skrev även nya gudstjänstordningar på svenska och Domareregler som bifogats till Sveriges rikes lag sedan 1635.
Laurentius Petri valdes till ärkebiskop i Stockholm 1531, utan påvlig sanktion. Hans ärkebiskopsgärning räckte i över 40 år och innehöll utgivningar av ny psalmbok, katekes och 1571 års kyrkoordning. Dess teologiska läroinnehåll är fortfarande normerande för Svenska kyrkan.